Välkommen till Lennarts radioapparater | |
Jag samlar inte i bemärkelsen att jag har ett mål, en strategi för förvärvandet. Apparaterna hamnar här slumpmässigt för ibland kan jag inte låta bli att som en radions Florence Nightingale ta hand om trasorna och ge dem nytt liv. Det är felsökning och trimning som är det roliga, liksom att finna de komponenter jag behöver i den egna skrotlådan. De renoverade apparater som inte har en given plats i bostaden staplas i klädkammaren eller garaget tills vidare.
Riktigt gamla radior lockar mig inte lika mycket som 1950-talare. Den som gillar gamla ting har ofta ett känslomässigt förhållande till dem, kanske som barndomsminnen. Magiskt öga, guldgnistrande högtalartyg, massor av geografiska namn på den väl upplysta skalan, förgyllda lister, benvita tangenter, allt omgärdat av polerat ädelträ, det var en sådan radio jag längtade efter i min ungdom. Antal rörfunktioner skröt tillverkarna med i produktkatalogen, ju fler desto bättre förstås. Jag som hade börjat med dx-ande tyckte det var bra om det fanns mer än ett kortvågsband på radion. På 80-metersbandet fanns t ex svenska radioamatörers AM-sändningar att lyssna på. Ändå blev min första egna radio en äldre pjäs.
En Marconiphone 853 alias HMV 657 från 1938/39 köptes på auktion för en femma (det var i slutet av 50-talet). Den har förutom LV och MV två KV-band, 13-30 och 30-90 m, avstämt HF-steg, magiskt öga och motordriven avstämningskondensator med knappar för åtta förinställda favoritstationer på LV och MV. En cirkulär loggskala underlättar stationsinställningen och den drivs tillsammans med skalpinnen av tunn stållina så man slipper byta skalsnöre. Bandindikatorn drivs med metallkedja från bandomkopplaren. Skalan i närbild.
Rören är Marconis ekvivalenter till amerikanska oktalrör: KTW63, X65, KTW63, DH63, KT63, Y63, U50. KTW63 har fasta skärmgallerspänningar trots att de är stråltetroder, ögats begränsade dynamiska omfång krävde att AGC-spänningen hölls låg. Den elektrodynamiska högtalaren är stor med 62 Hz resonansfrekvens, men det saknas motkoppling i LF-förstärkaren. Uteffekten är 2 W vid klippgränsen och LF-förstärkarens frekvensomfång är vid -3 dB 40 Hz-6,5 kHz. Detta var en toppenmottagare för sin tid, men en konstruktionsmiss är att ha oscillatorns avstämda krets på gallersidan istället för på anodsidan vilket försämrar frekvensstabiliteten på KV, så gjordes dock enligt rörfabrikantens rekommendation. Ursprungspriset var 460 kr (15490 kr). Broschyrbild.
Jag har bytt elektrolyter och papperskondensatorer, fem av rören är 30-talsoriginal men det magiska ögat är nu UM4. Som blandarrör duger 6J8G men inte ECH35. Eftersom jag inte månar om museiskick utan vill använda mina apparater har jag satt en PCIM177 digitalskala bakom glasskivan, stabiliserat oscillatorspänningen med zenerdioder och bytt tonkontrollens vridkondensator mellan slutrörets anod och styrgaller mot en antennomkopplare. Med den väljer jag på KV-banden antingen ordinarie högohmigt uttag (10 pF kapacitiv koppling till ingångsgallret) eller en lågohmsingång kopplad till en bredbandstransformator 1:9 som impedansanpassare. Känsligheten varierar mellan 3-9 µV. En S-meter har placerats bakom glaset till vänster om gröna ögat.
I början av 60-talet var det mest Radio Nord som gällde, men så sent som på 80-talet använde jag mottagaren för dx-ande under ett par år. Då tillkom digitalskalan som för första gången lät mig veta var jag lyssnade. Den senaste förbättringen är insättning av detektor för SSB/CW, därmed blev det nödvändigt att ge blandarröret fast gallerförspänning för stabil ton med detektorn inkopplad.
Denna Kungsradio 755 UKV från Göteborg kostade 300 kr (4480 kr) år 1957, nedsatt pris pga utgången modell som egentligen var från 1955, och den blev min inkörsport till dx-lyssnarhobbyn. När jag började med amatörradio var det med telegrafi och en beatoscillator fattades. Som sådan tjänstgjorde denna familjeradio som har två KV-band, 16-55 och 55-180 m, och vars stationsinställning kunde ställas så att lokaloscillatorn interfererade med Marconin och gav den nödvändiga tonen. Den var i dagligt bruk fram till år 2002 och fungerar fortfarande efter byte av rör, kondensatorer och lampor. Selenlikriktaren är bytt mot kiseldioder, nätsäkring är tillagd, KV-banden har fått trimkondensatorer vid antennkretsen och de sammankopplade skärmgallren i blandar- och MF-rör har skiljts på.
Rörbestyckningen är ECC85, ECH81, EF85, EABC80, EL84, EM34. Känsligheten är 4-8 µV på KV 1-bandet som lämpar sig bäst för lågohmig antenn, antennspolens induktans är 0,25 µH på KV 1, 200 µH på KV 2, 1,5 mH på MV och 12 mH på LV. Ferritantenn saknas och tonkontrollen är en enkel diskantdämpare. Högtalaren (Philips 9768 17 cm med 68 Hz resonansfrekvens) är delvis skymd av glaset men ljudet är tillräckligt bra ändå, den kan kopplas ur vid användning av yttre högtalare. Den frekvensoberoende LF-motkopplingen görs till slutrörets katod, med min förhöjda anodspänning är effekten 2,6 W vid klippningsgränsen och frekvensområdet 36 Hz -28 kHz vid -3 dB så jag har fördubblat värdet på den diskantbegränsande kondensatorn vid LF-triodens anod. Vridomkopplare var omodernt när radion tillverkades, de flesta hade utrustats med tangenter. Skalan.
En Luxor Tenor 4192W från 1962 blev min för 75 kr i second-handaffär, nypriset var 335 kr (4270 kr). Tre rör, tre papperskondensatorer, en skallampa och en säkring behövde bytas och selenlikriktaren hade sådant spänningsfall att den behövde parallellkopplas med kiseldioder. KV-bandet täcker 6-18 MHz och FM-bandet 87-101 MHz. Klangfärgskontrollens ratt påverkar både diskant- och basregistret. Ferritantenn finns för MV-LV och för KV finns i lådan en liten trådslinga kopplad till den högimpediva antennkretsen. Känsligheten på KV är 10-20 µV och antennspolens induktans är 8 µH i den ena apparaten och 13 µH i den andra. Rörbestyckningen är ECC85, ECH81, EBF89, ECC82, EL84, EM84. Observera den tidstypiska symbolen för LUFOR (luftförsvarsorientering) på långvågsskalan, där skulle man lyssna efter viktiga meddelanden i ofärdstider. Glasskalan har kanalnummer på MV och LV, något som jag bara har sett på Luxor och Radiola.
Ett annat Tenor-chassi är insatt i hemgjord låda med måtten 37x17 cm eftersom originallådan på 1960-talet hittades sönderslagen och bakstycket fattades. Till den används separat högtalarlåda och därmed blir ljudet betydligt bättre än vad originalets långsmala element med resonansfrekvens 165 Hz kan åstadkomma. Jag höjde uteffekten från 1,9 till 2,8 W och filtrerade anodströmmen mer med en drossel i detta exemplar.
Luxor Tapto 4194W från 1963 har samma chassi som ovanstående Tenor men högtalaren är större, 7" x 5" med resonansfrekvens 130 Hz. Ett rör, tre papperskondensatorer och en skallampa behövde bytas och selenlikriktaren ersättas av kiselbrygga. FM-inställningen kärvade så vridkondensatorn behövde olja. Ovanligt är att volymkontrollen inte har fysiologisk kompensering, uteffekten är 1,9 W vid klippgränsen och tonkontrollen uppvisar följande data relativt 1 kHz: i ändläge med max. bas +13 dB vid 60 Hz och +6 dB vid 10 kHz, i ändläge med min. bas -12 dB vid 66 Hz och +12 dB vid 7,4 kHz och i mittläge +8 dB vid 60 Hz, +13 dB vid 7 kHz och +6 dB vid 17 kHz. Samma radio såldes som Skantic Vokalist och kostade 365 kr (4517 kr). Radion var en gåva.
Denna Luxor Populär 3095W tillverkades 1956 i Motala med nypriset 427 kr (6665 kr) och inhandlades i second-handaffär för 75 kr. Den har LV, MV, KV och FM-bandet som för ovanlighetens skull går till 108 MHz, lovvärt förutseende av Luxor eller så var det reapris på Telefunkens USA-anpassade UKV-enheter. Tonkontrollen är en omkopplare med fyra steg: ett för svag basdämpning, ett för hela registret (44 Hz-4000 Hz vid -3 dB och 28 Hz-5500 Hz vid -6 dB), ett med viss diskantdämpning och ett med kraftigare diskantdämpning. Jag avlägsnade en kondensator mellan slutrörets styrgaller och anod vilket höjde diskanten till 8 kHz vid -3 dB och 13 kHz vid -6 dB och byte av en kondensator gav lägre, lämpligare diskantdämpning. Volymkontrollen har ingen fysiologisk kompensering. Radion har två högtalare, en 6-tums på 4 ohm och 90 Hz resonansfrekvens och en diskanthögtalare av elektrostatisk typ. Uteffekten är 2,2 W vid klippningsgränsen.
Rörbestyckningen är ECC85, ECH81, EF85, EABC80, EL84, EM80, EZ80. Från baksidan kan man vrida ferritantennen som fungerar enbart på MV. För LV och KV finns en trådstump inuti lådan som antenn. KV-bandet 19-52 m har fininställning med UKV-ratten som ställs på 97 MHz. Fyra rör och papperskondensatorerna byttes, nätsäkring sattes in, glödspänningen sänktes med 0,17 ohm 3 W och filterelektrolyten fick förstärkning av en parallellkopplad sådan. Jag använder större avkopplingskondensatorer vid MF-steget, jag tycker att 2,5 nF är för lite, och fick ökad förstärkning på AM-banden. Känsligheten är ca 6 µV på LV och MV, på KV där ingången är avsedd för högimpediv antenn mätte jag 13-35 µV. Antennspolens induktans är 8,2 µH på KV, 210 µH på MV och 7 mH på LV. De vita bokstäverna och siffrorna på skalan hade fallit som höstlöv för stationsinställningens visare, så jag sprejade klarlack på glaset för att fixera de återstående.
Luxor Luxorita 555W från 1953 tillhör de nätdrivna minstingarna, något för den som behövde en köks- eller sommarstugeradio. Ändå har den två KV-band, 17-51 m och 75-200 m, så den tog in både amatörradio och fiskebåtsradio. Den är en variant av en modell som funnits sedan slutet av 1940-talet. På baksidan sitter en skjutomkopplare för diskantsänkning som egentligen inte behövs, ljudet från 6-tumshögtalaren är balanserat men givetvis basfattigt och uteffekten är drygt 1 watt. Inget omkopplarläge för grammofon finns, man får dra ut antennsladden. Känsligheten har jag inte mätt men praktiska prov med en kort trådantenn visar att den är i klass med större apparaters. Antennlindningens induktans är på K1 8 µH, på K2 87 µH, på MV 1,2 mH och på LV 7,8 mH.
Rörbestyckningen är 6BE6, 6BA6, 6AV6, 6AQ5, 6X4, alla av det svenska fabrikatet SER. Likriktaren är av halvvågstyp, ovanligt i en radio för växelspänning men det sparade väl några kronor för transformatorn. Jag gjorde en bryggkoppling med hjälp av två kiseldioder och fick högre anodspänning med minskat brum. Radion förefaller vara sparsamt använd, jag bytte ett rör, ett motstånd, en elektrolytkondensator och satte in en nätsäkring. Nättransformatorn har tagit skada så att jag måste använda läget för 250 V, därför har jag satt in en liten 18 V-transformator för att ge radion korrekt spänning. Dessutom satte jag gummibitar mellan låda och chassi för att eliminera mikrofoni. Jag fick radion som gåva, nypriset torde ha varit ca 290 kr (4912 kr).
Luxor Populär 493W från 1951 har i stort sett samma kretslösning som ovanstående 555W. Rörbestyckningen är 6BE6, 6BA6, 6AV6, 6V6GT, 6X4. Skillnaderna är slutröret, att det finns diskantdämparkontroll på framsidan, ratt för finjustering av oscillatorfrekvensen på KV (en rörlig plåt nära oscillatorspolarna) och ett omkopplarläge för grammofon. Känsligheten uppges i broschyr till 10 µV. "Inbyggd antenn" består av ca 40 cm metallfolie kopplad till antennhylsan. Anodspänningen alstrades av halvvågslikriktare så jag gjorde samma bryggkoppling av likriktaren som i 555W. Alla rör var original när jag fick radion som gåva, jag bytte tre av dem samt skallampan. 6-tumshögtalaren har 100 Hz resonansfrekvens, föregående ägare har på baksidan monterat en brytare för den inbyggda högtalaren, det blev väl bättre ljud med en yttre. Nypriset var 298 kr (5446 kr).
Philips B2X63U "Philetta" från Nederländerna med modellår 1956 blev mycket populär som andraradio när P2 startade på UKV-bandet eftersom den var billig och lättplacerad och det oftast fanns en större radio i hushållet. När bostadsstandarden förbättrades fann den även plats i tonårsrummet. Det är en allströmsversion, både för att det fanns många likströmsnät kvar ända till 1960-talet och för att en transformator skulle göra radion större och dyrare. Trots de kompakta måtten 19x18 cm är mottagningsegenskaperna lika bra som hos normalstora apparater, det finns lika många rör och kretsar och uteffekten (1,5 W vid klippgräns) är tillräcklig, men allt är förstås komprimerat och komponenterna sitter i lager på varandra under chassiet. De kondensatorer som behöver bytas är tack och lov lättåtkomliga. Lådan är av plast och på fronten sitter en plexiglasskiva med skalan och ribbor framför högtalarnätet. Den kantbelyses nedifrån av två lampor och ger radion ett dekorativt utseende i ett mörkt rum. För MV och LV sitter en ferritantenn inbyggd men för UKV krävs yttre antenn. Till och med kortvågsband finns med men det är begränsat till 23-51 m och har inga andra markeringar än de fyra rundradiobanden. UKV- och AM-banden har separata rattar och bakom den fysiologiska volymkontrollen finns en diskantdämpande tonkontroll.
Rörbestyckningen är UCC85, UCH81, UF89, UABC80, UL84, UY85. Jag bytte blandarröret och fyra kondensatorer, satte i en hel termosäkring och ökade den nedgångna filterkondensatorns värde med hjälp av en parallellkopplad 33 uF-kondensator. På KV-bandet krävdes nya värden på två kondensatorer i antennkretsen för full känslighet och efter bytet är känsligheten på 10 MHz 4 µV för 50 mW uteffekt. Med tanke på inmatad effekt till slutröret borde LF-effekten vara dubbelt så hög, den låga verkningsgraden beror antagligen på en kompromiss i impedansanpassningen för att radion ska fungera även med 127 V nätspänning, men med anslutning till yttre högtalare låter ljudet ändå fylligt. Jag trodde inte att denna miniradio skulle hamna i min samling men den är bättre än vad jag förväntade mig och den var gratis i återvinningscontainern. Ursprungspriset var 268 kr (4183 kr).
Från ett skrotupplag bar jag hem en Centrum 261 från 1958, den är tillverkad av Gylling & Co och priset var då 495 kr (7088 kr). Den har två KV-band, 18-50 och 55-185 m. UKV-avstämningsratten fungerar som bandspridning på det högfrekventa KV-bandet. Radion har "3D-ljud" tack vare tre högtalare, en oval 4-ohms Isophon P1521, 19x13 cm med resonansfrekvens 100 Hz, samt på varje gavel en 5 cm diskanthögtalare Voxtone (impedans 18 ohm och resonansfrekvens 1 kHz) som kan stängas av med en knapp. En klangfärgsratt dämpar diskanten med 4 dB, småknappar bland våglängdstangenterna väljer mellan Orkester-Opera-Solo-Jazz och med en femte kan högtalarna stängas av helt, en finess för den som hade hörapparatslinga installerad eller använde extern högtalarlåda. En sådan rekommenderas för fronthögtalaren hänger inte med i basregistret, ljudet är sämre än det i nedanstående Granada eller Truxa.
Klangfärgsknapparna var en modenyck, separata bas- och diskantkontroller med brett korrektionsomfång hade varit bättre. Med alla tonknappar uppe lämpar sig ljudet för tal, kurvan ligger då +3 dB vid 3 kHz, -3 dB vid 560 Hz och -6 dB vid 300 Hz. Tal och Solo har samma diskantkurva, 9 kHz vid -3 dB och 11 kHz vid -6 dB, men Solo återger det lägre registret mer. Jazz och Orkester har samma diskantkurva men Orkester ger mer på frekvenser under 1 kHz där -3 dB hamnar på 120 Hz och -6 dB på 65 Hz. Opera har samma diskantkurva som de två föregående knapparna men återgivningen under 1 kHz ligger mitt emellan dem. Alla nämnda siffror är relaterade till 1 kHz. Med alla tonknappar intryckta blir frekvensomfånget 150 Hz-5 kHz vid -3 dB och 80 Hz-7,3 kHz vid -6 dB. Uteffekten är 2,2 W vid klippgränsen.
Rörbestyckningen är ECC85, ECH81, EF89, EABC80, EL84, EM84. Radion saknar ferritantenn för LV-MV men kan utnyttja UKV-antenn. Känsligheten på KV där radion är anpassad för lågohmig antenn är 6-12 µV. Antennspolens induktans är på KV2 0,75 µH, på KV1 3 µH, på MV 12,8 mH och på LV 24 mH. Jag har bytt elektrolyter, papperskondensatorer, skallampor och tre av rören. Selenlikriktaren är bytt mot kiseldioder och en 9 kHz spärrkrets över utgångstransformatorn togs bort eftersom frekvensen hade sjunkit till 8 kHz. En nätsäkring är insatt för en temperatursäkring på transformatorn ger otillräckligt skydd. Chassiet har hål stansade för ett andra MF-steg, den händige som hittar passande transformatorer kan göra radion känsligare. Uttag finns för extern volymkontroll som ansluts med skärmade kablar. Det är ovanligt att hitta svenska stationsnamn på FM-bandet men här finns de.
På en loppis kunde jag inte låta bli att ta med denna Blaupunkt Granada 2626 från 1960 för 200 kr. Den fungerade från start och rören är i tillräckligt god kondition, försiktighetsåtgärder har varit att byta ut papperskondensatorerna och ersätta selenlikriktaren med kiseldioder. Rörbestyckningen är ECC85, ECH81, EF89, EABC80, EL84, EM84. Två KV-band finns, 17-50 och 60-180 m, och UKV-avstämningen fungerar som bandspridning på det högfrekventa KV-bandet. Nytt för årsmodellen var att komponenterna är monterade på kretskort, vars lödsida tyvärr är delvis oåtkomlig under tangentbordet, och att skalan är försedd med LUFOR-markering på långvåg. Känsligheten på AM-banden är 10 µV. Tonknappar för HiFi, Solo och Sonor kompletterar de separata bas- och diskantkontrollerna. Huvudhögtalaren med impedansen 6 ohm och resonansfrekvens 80 Hz sitter framåtriktad på masonitskiva och diskanthögtalare med resonansfrekvens 1100 Hz sitter på gavlarna. Den liknar i många avseeenden Centrum-mottagaren, men har bättre ljud, inbyggd från baksidan vridbar ferritantenn för LV-MV och kan använda UKV-antennen på KV-bandet. Så här skulle en kvalitetsradio se ut på den tiden utan att därför tillhöra lyxklassen. Ursprungspriset var 565 kr (7713 kr), typiskt för en tysk mellanklassmottagare.
Blaupunkt Granada 2525 från 1959 har endast ett KV-område, i övrigt är kopplingsschemat nästan detsamma som för ovanstående 2626 men chassiet utan kretskort är äldre. Sonor-knappen utgör endast mekanisk återställning av de två andra tontangenterna. Jag bytte fem av de sex rören, alla papperskondensatorer, en elektrolytkondensator och ersatte selenlikriktaren med kiseldioder. Radion var en gåva.
Grundig 3097S från 1958 är en motsvarighet till ovanstående Blaupunkt. Rörbestyckningen är ECC85, ECH81, EF89, EABC80, EL84, EM34. Ursprungspriset var 565 kr (8091 kr) men mitt vinnande auktionsbud var 2 kr och ett skänkt exemplar av samma sort som jag också har gjort i ordning står på reservhyllan. På fronten sitter en oval högtalare med 90 Hz resonansfrekvens och 3 ohm impedans och på varje gavel finns en liten 4 ohms oval högtalare med resonansfrekvens 500 Hz för mellanregister och diskant. Uteffekten är 2,6 W vid klippningsgränsen. Tonkontrollerna utgörs av fyra rattar, de två yttre är bas- och diskantreglage medan de mittre aktiverar sugkretsar på 1,5 kHz och 3 kHz om klangväljarknappen är intryckt. Om mellanregistret sänks blir det ju relativt en höjning av bas och diskant. De kompletteras med en knapp för Tal som sänker basen, Musik-knappen fungerar endast som återställningsknapp för de två andra och saknar elektrisk funktion, den kan alltså användas för att t ex släcka ögat. Volymkontrollen har fysiologisk kurva, jag mäter alltid frekvensgång med fullt utslag på volymratten men i denna radio går då övre gränsen vid 3 kHz (-3 dB relativt 1 kHz), med högst 2/3 pådrag blir den 12 kHz eller högre. Förstärkarens basåtergivning är god ned till 40 Hz.
Inkopplingsbar, fast monterad ferritstav fungerar huvudsakligen på MV, på LV utgör den bara en del av antennkretsens induktans. Samma arbete har lagts ned på båda apparaterna, byte av fyra rör inklusive det magiska ögat som nu är UM4 med spänningsdubbling till glödtråden, alla "ERO 100" papperskondensatorer är utbytta samt två små elektrolytkondensatorer. På KV-bandet saknades trimkondensatorer över de avstämda kretsarna, jag satte in sådana istället för de fasta och fick bättre kalibrering och känslighet (8 µV) som resultat.
Grundig 3025S från 1956 liknar ovanstående 3097S med samma rörbestyckning men utan tonknappar på framsidan. En annan skillnad är att ferritantennen kan roteras med en ratt. Fronthögtalaren har 5 ohm impedans och resonansfrekvens 78 Hz, sidohögtalarna med 3,2 ohm impedans är av olika typ med resonansfrekvens 270 och 390 Hz. Uteffekten är 2,5 W med den förhöjda anodspänning som kiseldioder istället för selenlikriktare ger. Frekvensgången med fullt pådragen volymratt är 60-4400 Hz vid -3 dB och 40-7800 Hz vid 6 dB. De två sugkretsarnas frekvenser är 1,9 kHz och 2,7 kHz. Alla rör är bytta men ögat är nu EM4. Alla papperskondensatorer och en elektrolytkondensator är bytta, den stora vridkondensatorn var fastkärvad och ferritantennen gick inte att vrida men det är åtgärdat. Glödspänningen är sänkt med 0,1 ohm. Lackerade ytskiktsmotstånd håller resistansen vilket underlättar en renovering. Radion var en gåva räddad från återvinningen. En detaljbild visar spolar i högtalarledningarna för att dessa inte ska hamna i resonans på UKV-bandet och störa den inbyggda antennens funktion. Lägg även märke till den impedanshöjande bandkabelstumpen i matningspunkten. Ursprungspriset bör ha varit ca 500 kr (7804 kr).
Grundig 97S från 1959, nypriset var 335 kr (4760 kr). En så söt liten radio för sängbordet kunde jag inte motstå, den var i nyskick så jag betalade 150 kr för den i second-handbutik. Det bruna plasthöljet kontrasterar vackert mot den ljusa fronten med benvita rattar och tangenter. Separat inställning för AM-FM, ferritantenn, LV-MV-KV, diskantdämpare och omkoppling mellan tal och musik.
Rörbestyckningen är ECC85, ECH81, EF89, EABC80, EL84, EM84. Jag behövde byta tre rör, ett motstånd, ersätta alla "ERO 100" papperskondensatorer, byta nätsäkring från 1,6 A till 0,4 A och smörja UKV-vridkondensatorn som hade kärvat ihop. Dessutom ersatte jag selenlikriktaren med kiseldioder vilket höjde anodspänningen med 50 volt. Den ovala högtalaren på 6" x 4" har 2,2 ohms impedans och resonansfrekvens 125 Hz. Uteffekten är 2 W och LF-bandbredden 77 Hz-8500 Hz vid -3 dB och 52 Hz-10500 Hz vid -6 dB. Ljudet är tillräckligt bra fast lådan är liten och med en tråd vid taklisten plockar radion in kortvågsstationer om man är lätt på handen men känsligheten på den lågfrekventa halvan av KV-bandet är sämre än vad jag hade väntat mig.
Grundig 5080S från 1956/57 är en toppmodell av bordsradio som jag hittade i second-handaffär för ett par hundralappar, en rejäl låda 68 cm bred och 43 cm hög. Det ursprungliga priset var 795 kr (12408 kr). Den har femstegs tonkontroll, "Wunschklang-Register", push-pullslutsteg med 8 W uteffekt vid begynnande klippning och fem högtalare, varav två är elektrostatdiskanter. De mest låg- och högfrekventa tonkontrollerna utgör sedvanliga RC-kretsar i en motkopplingsslinga, men de tre mellersta är anslutna till LC-sugkretsar på 750, 1800 och 4000 Hz. Med rattarna ställda för rakast möjliga kurva är -3 dB-gränserna 50 Hz och 7 kHz men de utvidgas till 35 Hz resp. 13 kHz om mellanregistret sänks. Den mest högfrekventa kontrollen påverkar även två MF-transformatorer för variabel AM-bandbredd 4-12 kHz, radion har nämligen två MF-steg.
Rörbestyckningen är ECC85, ECH81, EF89, EF80, EAA91, ECC81, EBC41, EL84, EL84, EM34. Ferritantennen för MV är vridbar med ratt och indikator och yttre antenn inkopplas till den med tangent. Den fungerar bara hjälpligt på LV där den är seriekopplad med huvudinduktansen. Känsligheten på KV är 6 µV för 50 mW uteffekt med 200 ohm generatorimpedans. Fronthögtalaren mäter 28x16 cm med 6 ohm impedans och resonansfrekvens 75 Hz, på gavlarna sitter 22x14 cm med 4 ohm impedans och resonansfrekvens 80 Hz respektive 95 Hz. Att resonansfrekvenserna är olika är givetvis genomtänkt och att gavelhögtalarna inte är små diskantelement beror på att alla tre behövs för att klara av förstärkarens effekt, de är seriekopplade till 14 ohm impedans. Anslutningen för extrahögtalare 5 ohm är kopplad till ett uttag på utgångstransformatorn. Vibrationsresonanser krävde åtdragning av bafflarnas skruvar och muttrar.
Alla rör utom EAA91 och EM34 är bytta liksom skallamporna, det magiska ögat har fått ökad ljusstyrka med anodspänningen höjd med 70 volt, en nödlösning i brist på reservrör. Papperskondensatorer (ERO och KS) är bytta och selenlikriktaren är ersatt av kiseldioder, nätsäkring är bytt till rätt värde och glödspänningen är sänkt med ett motstånd 0,1 ohm 5 W. Olja på rörliga delar behövdes för att få stationsinställningen att fungera, men drivningen på UKV-bandet blev inte bra förrän jag hade spänt en fjäder till friktionskopplingen med hjälp av instoppade metallbrickor och dessutom applicerat en skiva av silvertejp på den svarta friktionsskiva som ligger an mot svänghjulet. Elektrostathögtalarna var ur funktion, de består av en plastfolie med kopparbelagd yttersida medan insidan trycks mot ett jordat metallgaller. Den kopparbelagda sidan har 230 V likspänning pålagd tillsammans med växelspänningen. Jag fick igång det ena diskantelementet sedan jag öppnat det och putsat bort oxid från kontaktblecket som ligger pressat mot kopparskiktet. Det andra elementet förblev tyst så jag har bytt det mot en vanlig 4 ohm diskanthögtalare inkopplad via en 4,7 uF kondensator i serie med 3,3 ohm.
Ljudet är imponerande med djup bas som gör att man med god kvalitet kan spela av grammofonskivor med kristallpickup. Anslutningar finns även för bandspelare med separat tangent för återgivning från den samt för Grundigs HiFi-tillsats som väl knappast såldes i Sverige. Broschyrblad
Grundig 4055W 3D från 1955/1956 är föregångaren till ovanstående 5080 och med samma storlek och högtalarbestyckning. Istället för att som i 5080 ha alla högtalare sammankopplade kan man i denna radio i två lägen fördela effekten mellan front- och sidohögtalare och i ett tredje läge maximera effekten till fronten och filtrera bort diskanten till sidohögtalarna. Vad det ska vara bra för förstår jag inte, ingen klämmer väl in denna radio i en smal bokhylla. De två elektrostathögtalarna för diskant är endast inkopplade i FM-läge. Diskantkontrollen påverkar även AM-delens MF-bandbredd i två transformatorer. Den korta och oskärmade ferritstaven med spole för MV är vridbar och inkopplingsbar med tangent som dock inte bryter yttre antenn. Det finns två identiska UKV-områden med varsin skala, tangenterna kan därför användas för att växla mellan P1 och P2 utan vridande på ratten som även styr AM-bandens vridkondensator på LV, MV och KV. Triplex-kopplingen. Skalans stationsnamn är inte anpassade för svenska lyssnare, mellanvågsbandets namn är uppdelade i två områden varav ett för enbart tyskspråkiga stationer. Skalan.
Rörbestyckningen är ECC85, ECH81, EF85, EF80, EABC80, EBC41, EL84, EL84, EM34. Jag bytte fyra av rören plus ögat som nu är EM4, läckande kopplingskondensatorer och svärtade skallampor och ersatte selenlikriktaren med kiseldioder. Glödspänningen som var för hög är sänkt och nätsäkringen är bytt till rätt värde. Det sista jobbet var att montera en konventionell diskanthögtalare på fronten som ersättare för en elektrostat som var ohörbar. Radion var en gåva i fint skick. Originalpriset låg obetydligt under det för 5080 och ljudkvaliteten är likvärdig.
En ovanlig möbel från 1961 härstammar från den tyska möbelfabriken Ilse som monterade in teknik från tyska radiofabrikanter i vad som ser ut som en stilmöbel från 1800-talet. I denna modell Gracia 2338 sitter ett Telefunken-chassi 2180 och bakom den övre luckan satt en skivväxlare Telefunken TW504. Rörbestyckning är ECC85, ECH81, EBF89, ECC83, EBC91, EL84, ECL86, EM84. Radion har ferritantenn, separata tonkontroller för bas och diskant och knappar för Bas-Solo-Intim-Jazz som dämpar eller framhäver de låga och höga registren. En stor framåtriktad högtalare 26x18 cm med 80 Hz resonansfrekvens kompletteras med två 10 cm sidohögtalare för mellanregister och diskant. UKV-inställningen utgör fininställning på KV-bandet som täcker 5,9-18 MHz.
Beteckningen "Stereo" har dålig täckning, den gäller inte själva radion utan endast om skivspelaren förses med stereopickup. Märkligt nog leds vänster kanal endast till förstärkare för mellanregister och diskant till den ena lilla sidohögtalaren medan höger kanal går både till den andra sidohögtalaren och fronthögtalaren där fullregisterförstärkaren återger bastoner från båda kanalerna. Radiodelen behövde byten av "ERO100"-kondensatorer och lätt trimning och jag höjde uteffekten då jag tyckte att slutrören kördes onödigt sparsamt. Kiseldioder har ersatt selenlikriktaren. Skivväxlarens tonarm var avbruten så den är bortplockad och ersatt av ett kassettdäck. Med båda luckorna stängda syns inget av tekniken bakom dem och ljudet är riktigt bra efter att jag satte in extra filtrering av anodströmmen som tog bort svagt 100 Hz-brum. Eftersom möbeln inte såldes i Sverige måste den ha medföljt någon som flyttade hit, priset i Tyskland motsvarade 1280 kr (17096 kr).
En som vet bättre än att kasta radioapparater i sopcontainern lämnade denna Dux V373 från 1956/57 till mig. Den kostade ursprungligen 499 kr (7788 kr), är byggd vid Philips fabrik i Norrköping och finns även i Philips-version som BS461A "Charlotte". Den är rätt kantstött i utseendet men efter att jag har bytt rören och många kondensatorer fungerar den utmärkt. Radion har separata bas- och diskantkontroller samt variabel AM-bandbredd Smal/Bred. Diskantreglaget har enbart dämpfunktion, basreglaget framhäver låga toner men för rakast möjliga frekvenskurva ska det vara svagt pådraget. Relativt 1 kHz är frekvensområdet 75 Hz-5 kHz vid -3 dB och 50 Hz-8 kHz vid -6 dB med ett lyft på 2 dB vid 300 Hz. Uteffekten är 2 watt vid klippningsgränsen med nätomkopplaren i 240 V-läget.
Ferritantenn saknas, istället finns inbyggd ramantenn för MV-LV som ger starkast signal med en gavel riktad mot sändaren. De två KV-banden täcker 1,6-4,2 MHz och 5,9-15,5 MHz och har så hög känslighet som 4 µV. Antennspolens induktans är på KV1 1,3 µH och på KV2 3,1 µH vilket tyder på att en lågohmig antenn går bra på de banden. FM-bandet omfattar 87,5-100 MHz med god känslighet eftersom det har dubbla MF-steg. Rörbestyckningen är ECC85, ECH81, EBF80, EF89, EABC80, EL84, EM80, EZ80. Denna slitna apparat som är min garageradio har två framåtriktade dubbelkonhögtalare, 7-tums 9768M med resonansfrekvens 95 Hz i parallell med 5-tums 9766M med resonansfrekvens 120 Hz. Två 7-tummare får plats så valet gjordes nog med hänsyn till dessa frekvenser.
Philips BS371A "Desiré" från 1957/58 är ett billigare halvsyskon till ovanstående Dux, nypriset var 430 kr (6422 kr) och kommer från samma fabrik. De har mycket gemensamt. Skillnaderna är att denna radio bara har ett MF-steg, ett KV-band och en enda tonkontroll utan bandbreddsomkoppling. Gemensamma drag är två högtalare, en 7-tum och en 5-tum samt ramantenn. Rörbestyckningen är ECC85, ECH81, EF89, EABC80, EL84, EM80. Jag bytte ett rör, fick liv i radion med kontaktsprej och satte kiseldioder över selenlikriktaren för att få högre anodspänning. Dessutom är ögat utbytt mot UM80 som får sina 18 V till glöden från en spänningstripplare. Skalans MV-band är utformat så att svenska sändares markeringar ligger på linje med de tre första för lokalstationer. Jag fick radion som reservdelsapparat men eftersom den var lätt att få igång får den förbli i fungerande skick. Samma chassi sitter i Dux V372.
Dux V1370 från 1956/57 är en bordsradiogrammofon som också kommer från Norrköpingsfabriken och kostade 645 kr (10067 kr). Den har dubbla MF-steg, men det andra enbart för FM. LF-förstärkaren utgörs av ett transformatorlöst seriekopplat push-pullsteg som driver två seriekopplade 5-tums 400-ohmshögtalare AD3500 varav en med dubbelkon, dessutom finns inkopplingsbar utgångstransformator för extern anslutning av lågohmig högtalare som används parallellt med de inbyggda och ger 0,8 W i 5 ohm. Tonkontrollerna är separata för bas och diskant och ferritantennen som har separata stavar för LV och MV är vridbar med en ratt. I ena ändläget inkopplas yttre antenn. Rörbestyckningen är ECC85, ECH81. EF89, EF85, EABC80, EL84, UL41, EM80, EZ80. Chassiet är identiskt med Philips B5X61A och H5X63.
De flesta rören verkade vara nyligen bytta, endast ögat var slutkört och jag ersatte det med UM80 med 19 V glödtransformator. Två elektrolyter byttes också. Stationsinställningen kärvade men det gick att eliminera slirningen. Den enkla skivspelaren, Dux 5156, har tre hastigheter och vridbar kristallpickup för normal- och mikrospår. Spelaren behövde bytas ut eftersom mellanhjulets gummikant är torkad och sprucken och pickupen inte lämnar någon utspänning, så jag har en portabel cd-spelare under locket som ersättare. Lådan är fin, FM-känsligheten god men uteffekten är endast 2,3 W vid klippgränsen och ljudet saknar djup bas, högtalarnas resonansfrekvens är 90 Hz. Förstärkarens frekvensomfång är 70-8500 Hz vid -3 dB och 35-11500 Hz vid -6 dB. Priset 25 kr i second-handbutiken gick inte att säga nej till.
Även denna bordsradiogrammofon Philips H4S03A, årsmodell 1960 från Norrköping med namnet Anita och nypris 722 kr (9856 kr), fyndades för 25 kr när det var sommarrea i second-handbutiken. Den till radion hörande benställningen medföljde inte. Skivspelaren och förstärkaren är utrustade för stereo men inte radiodelen som dock har anslutning för dekoder som tillsats. En hembyggd sådan har jag satt in, den strömförsörjs med likriktare/spänningsdubblare från 6,3 V. De två sidmonterade 6-tumshögtalarna AD3700AM med resonansfrekvens 90 Hz har 800 ohm impedans men förstärkarna har utgångstransformator, en konstruktion som kan verka förbryllande men användning av autotransformator istället för en konventionell med sekundärlindning innebär att den blir mindre och billigare att tillverka och har lägre effektförlust. Meningen var att man skulle ansluta till Philips separata, högohmiga högtalarlådor och i bruksanvisningen rekommenderas högtalarna HZ 6. Stereobilden med de inbyggda blir nämligen inte bra, att ha högtalarna på gavlarna är en riktigt dålig idé och basåtergivningen är skral eftersom luftvolymen bakom högtalarna är minimal. Utgångstransformatorerna är alltså sparkopplade, det ligger anodspänning på högtalarspolarna och därför är de trepoliga anslutningarna för yttre högtalare beröringsskyddade. Turligt nog hade jag ett par passande kontakter, antagligen inhandlade hos Clas Ohlson på 80-talet. Jag har satt in en brytare för de inbyggda högtalarna så att de inte används samtidigt med de fristående. Uteffekten är 3 W per kanal.
Rörbestyckningen är ECC85, ECH81, EBF89, ECC83, EL86, EL86, EM84. FM-detektorn har germaniumdioder. Två rör behövde bytas, därav det gröna bandet EM84, och som vanligt läckande papperskondensatorer. Selenlikriktaren var kortsluten och hade orsakat att temperatursäkringen hade löst ut, så jag satte in kiseldioder och glasrörssäkring. Med ett motstånd på 0,1 ohm är glödspänningen sänkt till rätt värde och 100 Hz brum fick jag bort med extra elektrolytkondensator i kombination med 1 H filterdrossel. FM-kondensatorn hade fastnat men släppte då jag värmde axelbussningen med lödkolven så att den stelnade oljan mjuknade. Chassiet G6a sitter även i Conserton V7041 och Dux V1411. Skivtallriken gick igång efter smörjning av motoraxeln men kristallpickupen gav ingen utspänning så den är bytt till en keramisk GP230. Grammofonverket är detsamma som i AG2046 vars serviceinstruktion finns på Internet, nåltrycket anges till 6-9 g.
För en femtiolapp tog jag med denna Loewe-Opta Truxa 2731W från loppmarknaden. Den är från 1958, priset då 485 kr (6945 kr), och representerar tysk mellanklass med fysiologisk volymkontroll, separata bas- och diskantkontroller och den tidens fasta register, här benämnda Bass-Jazz-Sprache-Solo-Orch. Den täcker förutom FM-bandet LV, MV och KV 6-19 MHz. Skalan är inte anpassad för skandinaviska kunder vilket märks dels på att Motala saknas, dels på att FM-bandet upptar ett flertal stora tyska sändare. En 26x15 cm framåtriktad högtalare utan dammskydd i mitten, med impedans 5 ohm och 60 Hz resonansfrekvens, kompletteras med sidmonterade elektrostatdiskanter som är alltför ljudsvaga för att göra nytta. Högtalaren är fäst vid plåtchassiet (se bild) och lådans ljudöppning är endast 20x9 cm, det är viktigt att högtalaren tätar mot fronten och jag har tillfört gummilist där. Uteffekten är 2,2 W vid klippningsgränsen där det räcker med 50 mV på grammofoningången. Utan aktiverade klangfärgsknappar och med min insatta 1,8 nF kondensator över utgångstransformatorns primärlindning är frekvensområdet 53-8500 Hz vid -3 dB och 32-12200 Hz vid -6 dB. På AM-banden minskas motkopplingen för högre förstärkning. Bass höjer förstås basåtergivningen, Jazz höjer diskanten speciellt vid låg volym, Sprache höjer diskant och sänker bas, Solo framhäver mellanregistret men Orch är en återställningsknapp utan egen elektrisk funktion.
Rörbestyckningen är ECC85, ECH81, EF89, EABC80, EL84, EM80. Ferritantenn är inbyggd men inte vridbar. Skalan i närbild. Två rör behövde bytas, glödströmssäkringen, papperskondensatorerna och filterelektrolyten. Selenlikriktaren är utbytt mot kiseldioder. Precis som i Grundig 3097 saknas på KV-bandet trimkondensatorer över de avstämda kretsarna, jag fick sätta in en sådan över antennkretsen för att få bästa resultat och känsligheten på KV är därefter 7 µV. Fronthögtalaren är den bästa ovala som jag har stött på och förstärkarens frekvensgång matchar den, men monteringen gör den inte rättvisa och bättre gavelhögtalare behövs. Dem har jag bytt mot Peerless diskantelement som gör stor skillnad. Radion är uppkallad efter den kände danske underhållaren och illusionisten som var populär i Tyskland.
Siemens Kammermusik-Schatulle M 57 från 1956 är ingen pjäs för trångbodda, den är 89 cm bred med dörrarna utfällda och väger 20 kg. Modellen är gjord för den som inte njuter av att se belyst skala och magiskt öga utan vill ha hemmet så teknikbefriat som möjligt. Den kombinerade strömbrytaren och volymratten sitter framför dörrarna och när dessa är stängda är skalbelysning och magiskt öga släckt, endast svagt rött sken vid volymratten visar att radion är påslagen. I mitt exemplar saknas brytaren för ögat, men det har jag löst med ett relä till skalbelysningen. Skalan i närbild
Apparaten tillhör lyxklassen eftersom den är utrustad med avstämt HF-steg, dubbla MF-steg med variabel bandbredd i två transformatorer länkade till diskantkontrollen och push-pullslutsteg med 7 W uteffekt mätt vid klippgräns. Mätningen gjordes över bashögtalarna, möjligen tillkommer något till diskanthögtalarna över 1 kHz. Känsligheten på FM är utomordentlig tack vare fyra MF-steg. KV-bandet omfattar 5,9-18,5 MHz. På KV och MV är känsligheten för 50 mW uteffekt 5-8 µV vid 200 ohm generatorimpedans men på LV 18 µV, beroende på avsiktlig dämpning för att få tillräcklig LF-bandbredd. Antennspolens induktans är på KV 6 µH, på MV 1,5 mH och på LV 11,8 mH. Ferritantennen som fungerar endast på MV är roterbar från fronten och kan kopplas ur med en tangent. En annan tangent kopplar in lokalsändare på MV och då blir kopplingen mellan HF-steg och blandare oavstämd, inställningen sker med trimkärnor åtkomliga från undersidan. Ljuddelen har bas- och diskantkontroller samt fysiologisk volymkontroll och tangent för tal/musik. Den har separata utgångstransformatorer för bas och diskant och högtalarbestyckningen är två 8-tums (6 ohm och med 66 Hz resonansfrekvens) samt två 4-tums, alla framåtriktade. Rörbestyckningen är EC92, EC92, EF89, ECH81, EF89, EF80, EABC80, ECC83, EL84, EL84, EM80. Användning av separata trioder i UKV-enheten istället för dubbelrör ansågs minska störstrålning via antennen och minska oscillatorns temperaturdrift.
Det krävdes byte av alla rör men fasta kondensatorer och skallampor var i fungerande skick. FM-inställningskondensatorn kärvade, HF-kretsarna krävde trimning och selenlikriktaren gav så låg anodspänning att jag parallellkopplade den med kiseldiodbrygga. I övrigt är radion väl bibehållen, ett second-handfynd för 250 kr. Nypriset var 848 kr (13235 kr). Katalogblad Nätspänningsomkopplaren måste stå i läget för 250 V.
En märklig detalj är att de små högtalarna inte är monterade direkt på frontplattan utan sitter på böjda plaströr som mynnar ut på framsidan. Detta förorsakar förstås längre gångväg och därmed fasvridning av de höga tonerna jämfört med dem som kommer från de stora elementen. Numera bemödar sig högtalarbyggare om att sätta bas- och diskantelement på samma avstånd från lyssnaren just för att undvika fasförskjutning, men i mitten av 1950-talet eftersträvades "rymdklang" och "3D-ljud" i annonserna och detta var Siemens bidrag till akustiskt hokus-pokus. I vilket fall som helst är ljudet förnämligt med riklig basåtergivning, i klass med Philips BX998 nedan, och frekvenskurvans -3 dB-gränser är 35 Hz och 12 kHz mätt över bastransformatorns sekundärlindning.
Luxor Diplomat 399L från 1951 var företagets flaggskepp med en prislapp på 775 kr (14165 kr). Det är en allströmsapparat som jag gav en hundring för, växelströmsversionen heter 399W och schemat är detsamma som för modell 299 som är daterad 1949. Eftersom den har fem kortvågsområden, 11-210 m med lite extra bandspridning på 16-, 25- och 41-metersbanden och en rejäl loggskala, var den eftertraktad av dx-are, men radiodelen är i övrigt inget märkvärdig. Känsligheten är 10 µV vid 50 mW uteffekt, anslutningsimpedansen är hög vilket ger bra resultat med ändmatad tråd. På LV- och MV-banden ökas bandbredden i den första MF-transformatorn, trådarna till omkopplaren är dock feldragna och måste skiftas och felet finns även i kopplingsschemat. Jag satte en omkopplare på baksidan för att bestämma bandbredden själv, 6 kHz eller 10 kHz vid -10 dB. På de tre högfrekventa KV-banden ligger oscillatorn under signalfrekvensen istället för över, vilket ska beaktas vid trimning. Blandarröret får endast halva AGC-spänningen vilket minskar frekvensdrift vid fading på kortvåg. Det utnyttjar återkoppling från MF-transformatorn till katoden för att höja förstärkningen, en koppling som Luxor använde flitigt under 1940-talet. Stationsinställningen underlättas av mekaniken, "mikrosving" kallades den, omkopplingsbar mellan fin- och snabbinställning med ratt på gaveln och försedd med ett rekorderligt svänghjul. Att skallinan är av metall styrker känslan av kvalitet.
Ljuddelen med två 8-tumshögtalare (resonansfrekvens 62 Hz) är högst okonventionell, den har separata slutrör för bas- och diskantregistren som matar varsin högtalare. Det är en koppling som Luxor med få undantag använde under hela 1940-talet i sina mer påkostade apparater istället för konventionell push-pull. LF-delen har fysiologisk volymkontroll, klangfärgskontroll med en ratt samt spärrfilter för 9 kHz-interferenston. Uteffekten är 2,3 W i basen och 1,4 W i diskanten, jag höjde den sistnämnda genom att avlägsna en kondensator från LF-rörets styrgaller till jord. Diskantförstärkarens tonkurva har fallit -3 dB vid 560 Hz och 4,8 kHz och -6 dB vid 430 Hz och 6,7 kHz, allt relativt 1 kHz. Basförstärkarens nedre gräns vid -3 dB är 40 Hz relativt 500 Hz. Tonkontrollen är av den passiva dämpande sorten, med ratten i ena ändläget mullrar det obegripligt i vänster högtalare och i det andra ändläget skriker det obehagligt i höger, så det är bäst att hålla sig till mittfåran. Märkligt nog använde Luxor inte motkoppling i LF-förstärkaren, något som förklarar att ljudet inte håller toppklass trots lådans storlek och bashögtalarens goda basgång. Uttaget för extern högtalare ger så låg odistorderad effekt att det är bäst lämpat för hörlurar via en dämpsats. Grammofoningången är transformatorkopplad och har 47 kohm parallellt över kontakterna, den är således avsedd för elektromagnetisk pickup och en kristallpickup behöver en impedansomvandlare för att låta bra.
En av tangenterna är avsedd för lokalstationen och spolsatsen som på mitt exemplar är avsedd för mittdelen av MV-bandet (900-1200 kHz) är utbytbar på en rörhållare. När P2 började sändas på UKV-FM 1956 var det många som istället för att köpa ny radio skaffade en tillsats att kopplas till grammofonuttaget. I denna radio har en händig person byggt in tillsatsen så att dess kontroller sitter i en ursågad bit på vänstergaveln, en unik lösning som gör radion användbar för dagens programutbud.
Rörbestyckningen är UCH21, UF21, UF21, UBL21, UBL21, UM4, UY1N. Tre rör har jag bytt och arbetet med restaurering innebar byten av motstånd vars lack och därmed märkning har flagnat samt byte av elektrolytkondensatorer. Kontaktsprej var nödvändig i potentiometrar och tangentbordskontakter. Anodspänningen har höjts med hjälp av en kiseldiod över likriktarröret och filterkondensatorerna har fått dubblerad kapacitans. Byte till fysiskt liten kondensator till volymkontrollen gav ytterligare brumreducering. Den ovanliga skalbelysningen utgörs av fyra lampor 110 V 4 W men ändå är skalan otillräckligt belyst, grön text mot brun botten ger dålig kontrast. Dx-aren bör ha radion högt placerad och sitta lågt.
Reklambild 1, reklambild 2, reklambild 3.
Luxor Ambassadör 3098W från 1956/57 tillhör de stora bordsmodellerna, 62 cm bred och 17 kg tung och är efterföljare till den föregående 399. Radiodelen är densamma i radiogrammofonen Aristokrat och av modellnamnen förstår man att apparaterna representerade Luxors överklass. Denna har kostat 850 kr (13266 kr) fast jag slapp undan med en femtilapp på auktion. Ljuddelen är påkostad med fysiologisk volymkontroll, 7 W push-pullslutsteg, två 8-tumshögtalare med 55 Hz resonansfrekvens på fronten och två 5-tums sidmonterade högtalare med resonansfrekvens 140 Hz. Radiodelen är däremot ordinär med två undantag, generöst omfång av kortvågsdelen, 11,5-210 m i tre band, och att UKV FM-bandet omfattar 86-108 MHz. Skalan är detaljerad med både frekvens- och våglängdsmarkeringer samt kanalnummer på MV och LV. Lådans utrymme för skalfönstret är så knappt tilltaget att man får huka sig för att se UKV-skalan. Skalan i närbild. Vridkondensatorn är så väl utformad att mellanvågsskalans stationer har fått jämn fördelning och med kanalnummertabell tillhands vet man var man lyssnar. På AM-banden inkopplas ett spärrfilter för 9 kHz över utgångstransformatorn och i läge KV2 ändras bandbredden i första MF-transformatorn till ett lägre värde. Den omkopplingen, 6,8 kHz eller 10,2 kHz vid -10 dB, har jag flyttat till baksidan för eget val. Känsligheten på KV är ca 10 µV för 50 mW uteffekt, anslutningsimpedansen är hög. Antennspolens induktans är på K1 5 µH, på K3 97 µH, på MV 268 µH och på LV 7,7 mH. Ferritantenn för MV är vridbar från framsidan, med inkoppling av yttre antenn i ena ändläget. En tråd i lådan går som inbyggd antenn på KV-banden där den är ansluten till den högohmiga ingångskretsen. Det finns även en högtalaromkopplare med möjlighet att utnyttja de inbyggda vid användning av Luxors bandspelare.
Rörbestyckningen är ECC85, ECH81, EF85, EF80, EABC80, ECC83, EL84, EL84, EM80. Det andra MF-steget används endast för FM. Av de nio rören behövde sex bytas, filterkondensatorn och nästan alla bruna papperskondensatorer av märket Farad är bytta och selenlikriktaren är ersatt med kiseldioder. Den vanliga snålheten att spara in på trimkondensatorer i KV-bandens antennkrets fann jag även här, det behövdes två trimrar för full känslighet. Med 0,08 ohm i glödströmsledningen blev spänningen korrekt i 220 V-läget, jag har dessutom satt en glasrörssäkring i nätledningen. Ögat är ersatt med UM80 vars glödtråd får ett tillskott på 12 V från en liten transformator som är limmad på chassiet. Linorna till vridkondensator och ferritantenn hade gått av, arbetet med att byta dem var tids- och tålamodskrävande och bakelithjulet på vridkondensatorns axel sprack under processen. Diskantåtergivningen var onjutbart vass så jag modifierade motkopplingsslingan genom att ta bort kondensatorn C76 på 180 pF och det gjorde ljudet lika bra som det i Telefunken Opus 6, förstärkarens frekvensomfång är 35-17000 Hz.
Luxor Special M-a kristallmottagare från 1926-1927 var fabrikens första radio och föranleddes av att Motala långvågssändare startade år 1927, något som skapade omedelbar efterfrågan på billiga mottagare som fungerade utan ström i närområdet. En modellvariant fanns för enbart mellanvåg där övriga svenska sändare var lokaliserade och en annan klarade av både MV och LV. Denna modell som är avsedd enbart för långvåg innehåller en variometer, en rörlig spole inuti en fast, med induktansen 0,75-3 mH. Hylsan för kort antenn ansluter direkt till dioden medan hylsan för lång antenn går till ett uttag på spolen, induktansen därifrån till jord är 100 µH. Det saknades en kondensator över spolen, med 250 pF blir frekvensområdet 170-340 kHz, och jag har funnit att med 10 nF kondensator över hörlurarna blir känsligheten en smula bättre men någon sådan satt nog inte där från början. Kristalldetektorns rörliga nål justeras så att den träffar en aktiv yta, men jag satte en germaniumdiod på insidan av panelen. En utebliven lödning där trådar hade skarvats med enbart tvinning visar att radion troligen även såldes som byggsats. Den kräver en lång utomhusantenn, jordledning och högohmiga hörlurar, men det hjälper inte när det saknas starka sändare i närheten. Den förblir därför en hyllvärmare om jag inte bygger en liten lokalsändare. Bruksanvisning. Ursprungspriset var 20 kr (658 kr) och de nödvändiga hörlurarna kostade ca 15 kr.
Radiola 319V från Svenska Radioaktiebolaget (SRA) med modellår 1931 är en rak återkopplad mottagare för MV och LV som täcker 140-1650 kHz i fyra band. Den är avsedd för nätanslutning och har transformator för 110 V, men med utbytbart och justerbart trådlindat seriemotstånd kan den anpassas för upp till 250 V. Bakelitpanelen är skruvad till chassiet som skjuts in från gaveln vars lucka kan stängas när radion inte används. Ett avstämt HF-steg förbättrar selektiviteten och förhindrar att återkopplingstjut stör närbelägna mottagare. Högtalaren med 20 cm kondiameter är elektromagnetisk med metalltunga som är kopplad till konen, resonansfrekvensen är 200 Hz och nedanför den hörs inget. Högsta frekvensen är 3 kHz så det är talfrekvenser som återges och lågfrekvensförstärkaren har motsvarande frekvensomfång. Rörbestyckningen är E442, E438, E438, C443, 1802.
Jag fick chassiet från ett håll och lådan med högtalare från ett annat. HF-röret är bytt till E452T, slutröret är nu ett nedgånget E443H och alla filter- och avkopplingskondensatorer är bytta. En originaltransförmator som medföljde lådan sitter nu på ena gavelns insida och med primärlindningarna i serie och sekundärlindningarna i parallell kan radion drivas med 230 V utan att behöva bränna 40 W i ett motstånd. Dessutom har jag satt in en utgångstransformator för 8 ohm extern högtalare som kan kopplas in istället för den inbyggda för jämförelse av ljudkvalitet. Känsligheten på mellanvåg är ca 20 µV och och på kvällen hörs de starkaste stationerna med 1 meter antennsladd. Jag har gjort frekvenstabeller som underlättar inställningen.
Philips 940A lanserades år 1934 som ett lågprisalternativ till de nyutvecklade superheterodynerna för den som nöjde sig med mottagning av riksprogrammet på LV eller MV. Priset var 145 kr (5300 kr) och för det fick man teknik från slutet av 1920-talet, men förfinad sådan. En återkopplad detektor med E446 följs av slutröret E443H med max 1 watt uteffekt till en 14 cm permanentmagnetisk chassimonterad högtalare och likriktaren utgörs av 506. Så kallade enkretsmottagare hade tidigare haft en skalmarkering 0-100 beroende på att antennen påverkade frekvensen, men här är kopplingen så lös att fabrikanten kunde använda våglängdsgraderad skala. Återkopplingsgraden justeras med en ratt genom induktiv koppling, läget är beroende av den inställda våglängden och ställs till strax före självsvängningspunkten. Istället för sedvanlig volymkontrollspotentiometer används en vridkondensator i serie med antennledningen för att ställa ljudstyrkan. En 100 µV-signal är hörbar på MV, men på LV krävs 300 µV beroende på en shuntande drossel till chassiet. På baksidan finns tre skruvar varav den översta kopplar in dämpning för den som befinner sig i omedelbar närhet av lokalsändaren. För att den inte ska blockera mottagning av utländska stationer kan man istället koppla in en spärrkrets för varje band, den mellersta skruven aktiverar spärr för MV och den understa för LV. Spärrfrekvenserna ställs in med trimkondensatorer på baksidan. Det finns ingång med 100 kohm impedans för grammofon, men eftersom volymkontroll saknas får man ordna sådan med variabelt motstånd i serie. Det räcker med 25 mV för tillräcklig volym och frekvensgången är ungefär 150 Hz-4 kHz med en resonanstopp vid 250-300 Hz.
Denna apparat hade fått filterelektrolyterna utbytta och två nya rör. Jag bytte det trasiga detektorröret E446 och övriga rör är P435 och RGN1064, dessutom bytte jag en lågspänningselektrolyt och två papperskondensatorer. För att minska brum har jag bytt ut två stora komponenter med långa ledningar mot kompakta med korta och dragit skärmad kabel till grammofoningången. Detektorröret är mikrofoniskt, därför monterade jag rörhållaren med gummiskivor och gjorde mjuka övergångar till de grova och styva anslutningsledningarna. Slutrörets anodspänning tas från reservoarkondensatorn så jag har lagt in ett filter med 470 ohm och 22 µF för att eliminera brum, lite finns kvar från den direktupphettade katoden men knappast störande. Radion är kompakt byggd, bredden är endast 31 cm. Lådan är av bakelit, det skiljer den från nedanstående Philips 944A som har trälåda och som var mina morföräldrars radio tills jag fick den och som 15-åring gjorde om den till telegrafiträningsoscillator. En rak mottagare ansågs inte vara något att spara på då, men nu är den trevlig att ha i fungerande skick. Radion var en gåva.
Philips 944A från 1934 har samma chassi som 940A men en 16 cm-högtalare med resonansfrekvens 105 Hz är monterad på träfronten. Lådan var invändigt försedd med metallfolie som inte var ansluten till något och bottenplattans bit förefaller ha varit målat papper utan skärmande funktion. Jag limmade på aluminiumfolie som anslöts till chassiet. Ingången för grammofon är av okänd anledning täckt med en skiva. Detektor- och likriktarrören är bra, slutröret E443H (=P435 eller RES964) är försvagat och bör bytas. Trasig högtalare är bytt till en modernare, elektrolyt- och papperskondensatorer är bytta och även ett motstånd. Hårda och torra gummimellanlägg är bytta mot mjuka och nätsäkring är tillagd. Jag gjorde samma filtrering av slurörets anodspänning som i 940A. Även denna modell var en gåva.
Philips 522A från 1934 var företagets första superheterodynmottagare som såldes i Sverige och kostade då 295 kr (10783 kr) vilket representerade två månadslöner. Dux V54 har samma kopplingsschema. Mottagaren går på LV och MV och våglängden visas i det lilla celluloidfönstret. Den permanentmagnetiska åttatumshögtalaren med resonansfrekvens 65 Hz har utgångstransformatorn (8 H) monterad på en fästvinkel och uttaget för yttre högtalare ligger parallellt med primärlindningen med anodspänning på sig, så det är bäst att limma en täckbricka över det. Grammofoningången har inget eget omkopplarläge, man får dra ur antennen vid avspelning. Tonkontrollen är en passiv diskantdämpare. Antenningången är högohmig så det räcker med några meter inomhusantenn för att höra stationer från utlandet under den mörka delen av dygnet, känsligheten är 6-12 µV.
Rörbestyckningen är AK1, AF2, AB1, E446, E443H, 506. Alla elektrolyt- och papperskondensatorer har jag bytt. LF-rörets skärmgaller krävde förbättrad avkoppling för att steget inte skulle självsvänga och jag har lagt in avkopplingskomponenter i HF-rörens anod- och skärmgallerledningar där det fanns en enda gemensam avkopplingskondensator. Även LF-rörets ledningar har fått extra avkoppling men brum från slutrörets glödtråd kan jag inte bli av med och ljudet är diskantfattigt. Uteffekten är 1 W och LF-förstärkarens frekvensområde är 77-2700 Hz vid -3 dB och 55-3800 Hz vid -6 dB. Jag ersatte det trasiga likriktarröret med 1805, två förstärkarrör är nedgångna till 2/3 av tabellvärdena men radion fungerar bra ändå efter att jag ordnat med förbindelse till HF-rörens metallfärg. Jag justerade mellanfrekvenskretsarna (104 kHz) till 9 kHz bandbredd vilket ger bra selektivitet. Jag har version 1, i version 2 är bandbredden ökad till 13 kHz, så även i version 4 som har MF 115 kHz. Chassiet är kompakt med mellanfrekvenstransformatorna placerade på undersidan och avstämda med dubbla trimkondensatorer på baksidan. Priset var 140 kr på loppis, två rattar saknades och ovansidan var mycket skamfilad men det har jag åtgärdat.
Philips 521A från 1934 har samma chassi och lådbredd som ovanstående 522A men med mindre högtalare (16 cm) och lägre pris 260 kr (9504 kr). Högtalaren är densamma som i 944A med 1 W uteffekt. Rörbestyckningen är AK1, AF2, AB1, E446, E443H, 506. Storebrors tonkontroll saknas och slutröret får sin anodström från reservoarkondensatorn istället för efter en filterdrossel. Rören är i god kondition men likriktaren 506 är bytt mot 1805. Slutrörets anodström får nu extrafiltrering med 300 ohm och 36 µF och LF-röret E446 får nu anodspänningen filtrerad med 10 kohm och 2 µF. Nätsäkring är tillagd, alla elektrolyter och några papperskondensatorer är bytta och två rör har fått metallfärgen jordad. Första MF-transformatorn är inte densamma som i kopplingsschemat, den har uttag på sekundärlindningen till MF-rörets galler vilket är vad man kunde vänta sig av den transformator som matar detektordioden så jag ändrade anslutningen till normal. Jag lyckas inte få tillräcklig bandbredd i MF-delen, endast 6 kHz vid -10 dB. Skalan för LV och MV har stationsnamn utsatta men med liten stil och svag belysning krävs förstoringsglas. Radion var en gåva.
Tjerneld Super 7 Camping 100 är en batteridriven reseradio från 1938 som då kostade 310 kr (10439 kr). Den var försedd med handtag och skyddande frontlucka och strömförsörjdes av 120 V anodbatteri och 2 V blyackumulator för vilka det finns plats inuti lådan som är klädd med konstläder. Den långa strömkabeln tyder på att det fanns nätdriven batterieliminator som tillbehör eftersom anodbatteriet var dyrt, det kostade år 1958 23 kr (307 kr), lika mycket som en 6 Ah ackumulator för glödströmmen. Strömförbrukningen är 20 mA vid 120 V och 0,75 A vid 2 V. Radion har LV, MV och KV och ingång för grammofon. Skalan. Högtalaren på 20 cm har permanentmagnet, den tredje metallribban framför tyget har försvunnit på detta exemplar.
Rörbestyckningen är 1C6, 1A4T, 1A4T, 1B5, 30, 1E7EG. Chassiet kommer från Centrum och har beteckningen 32, deras motsvarande modell är JB6 P. Medan modellsiffran hos Centrum anger antal rör betyder Tjernelds siffra antal avstämda kretsar, detta fall fyra i MF-delen och tre i antennkretsen. Tjerneld hade nära samarbete med Gylling & Co som vid den tiden använde amerikanska rör för att undgå patentkonflikter, sådana är även orsaken till att de två MF-stegen använder tetroder istället för pentoder. Slutsteget är push-pullkopplat och uteffekten är ca 0,3 W vid klippgräns. På baksidan finns ett vred som kopplar in diskantsänkning, i mitt tycke helt onödigt.
Jag bytte kondensatorer och några motstånd. Antagligen hade anodspänningen från ett hjälpaggregat en gång rusat i höjden och förstört elektrolytkondensatorerna, de var bytta år 1947 och resterna efter en exploderad fanns kvar i chassiet. Även tre av de sex rören är utbytta. Åska hade bränt av spolarna för LV, både kopplingsspolen och den avstämda, men jag lyckades utnyttja större delen av dem och att känsligheten har gått ned (ca 45 µV) är inget stort problem. På MV mätte jag känsligheten till ca 10 µV. På KV är antennspolens induktansen 1 µH. Jag fick radion av en vän som räddat den från skrotning och jag har byggt in likriktare för nätdrift. Annons
Philips 796A tillverkades 1936 i Nederländerna, bara något år efter superheterodynprincipens genombrott. Modellen kallas Sonata, den lyxigaste av tre apparater i Symfoni-serien, och kostade i Sverige 410 kr (14510 kr). Det är en stor låda som rymmer en 10-tums högtalare 9604 med permanentmagnet. Bakelitdelen med skalan kan fällas ner så att överdelen blir platt, en ovanlig konstruktion, men det märkligaste med radion är den styrspak, "joystick", som sköter stationsinställning (vrid), ljudvolym (upp/ned) och tonkontroll (höger/vänster). Vredet runt ratten manövrerar nätströmbrytare och våglängdsomkopplare och lägesindikatorn finns bakom det högra runda fönstret. Överföringen från spaken sker med bowdenkablar och tonkontrollen styr även MF-bandbredden genom att ändra avstånd mellan spolarna i ena MF-transformatorn. Frekvensinställningen har både snabb- och långsamfunktion, fininställningen täcker ett rundradioband på KV. På baksidan sitter tre omkopplare, en för att stänga av högtalaren, en för tal/musik-läge och en för att använda nätkabeln som antenn via en skyddskondensator. Styrspaken är opraktisk vid kortvågslyssning, det är lätt att oavsiktligt rubba stationsinställningen, och det är osmidigt att behöva välja våglängdsband vid tillslag för att inte tala om behovet att sträcka sig till baksidan för att dämpa basen vid tal! Denna art déco-formgivning har skett på bekostnad av funktion. På baksidan finns vred för att stänga av högtalaren men uttaget för yttre högtalare var täckt av en skyddsbricka. Anledningen är att hylsorna var parallellkopplade med utgångstransformatorns primärsida och följaktligen innehöll anodspänning, men detta var lätt att ändra på.
Rörbestyckningen är AK2, AF3, ABC1, AL4, AM1, AZ1, men i en senare version användes E-seriens rör istället. Två rör har jag bytt förutom ögat som nu är EM1 matat med 6 V från en separat liten transformator. Ett problem som vållade självsvängning i MF-röret var att metallfärgen på glaset inte hade kontakt med jord, men det löste jag med en tunn blanktråd och försiktig lödning. Våglängdsbanden är LV, MV och KV, att KV-bandet finns med är ett framsteg jämfört med de tidigare raka mottagarna, men oktodrör som oscillator förorsakar frekvensvariation i takt med signalstyrkans ändring, ett problem på KV-bandets högfrekventa del. Jag har stabiliserat oscillatorns spänning, det hjälpte lite men bra är det inte för på våglängder kortare än 25 m gör kraftig fading att stationen försvinner och dyker upp igen. Mellanfrekvensen är så låg som 128 kHz, vilket medför att spegelfrekvensen på KV kommer in lika starkt som den inställda, men på MV finns en speciallösning för undertryckning av den och dubbla ingångskretsar finns både på LV och MV. Man har följaktligen dubbelt så många signaler att lyssna på inom ett rundradioband på KV och piptoner får man dras med, men det tog ett par år innan konstruktörerna höjde MF till 450 kHz-området.
Apparaten är besvärlig att serva eftersom komponenterna är placerade ovanför varandra, kablarnas gummiisolering spricker vid beröring och det är ovanligt knöligt att få chassiet ut ur lådan: 12 skruvar att lossa, 11 trådar att löda loss och specialverktyg för att lossa frontvredet. Det sistnämnda har jag dock lyckats få loss genom att med en smal instrumentskruvmejsel bända upp två mässingsbleck. Jag har bytt kondensatorer, vajern till bandindikatorn var avnött men gick att löda ihop, att färgen på skalan delvis har flagat av pga fukt åtgärdar jag med svart glasfärg. Nättransformatorns primärlindning hade överledning till chassiet så när jag av misstag anslöt jordledning till antennkontakten brändes antennkopplingsspolen för MV av. Det blev en besvärlig reparation av transformator och spole och känsligheten på MV är nedsatt, troligen beroende på oönskad resonans för att jag inte kom åt att krysslinda kopplingsspolen. På KV är känsligheten 10-100 µV för 50 mW uteffekt, den stora variationen beror på kapacitiv koppling av antennen till gallerkretsen. På LV där kopplingen är både kapacitiv och induktiv är siffrorna 25-40 µV. Antennspolens induktans är på MV 938 µH och på LV 12,4 mH. Ljudet är ovanligt bra med tanke på radions ålder med fyllig bas, högtalarens resonansfrekvens är 60 Hz och utgångstransformatorn är rejält tilltagen. Jag ändrade ett motstånd i LF-motkopplingen för att pressa upp diskanten som i grammofonläget nu går till 9 kHz och med ett inbyggd UKV/FM-radiokretskort till grammofonanslutningen låter det förträffligt. Uteffekten vid klippgräns är 2,2 W. Annons.
Centrum GU60 är också från 1936, men har ett ålderdomligare utseende än föregående apparat. Det är en allströmsmottagare, växelströmsvarianten heter GW60. Radion har LV, MV och KV (18-50 m), är försedd med avstämt HF-steg och den höga lådan innehåller en elektrodynamisk 10-tumshögtalare på snedställd skiva. Den cirkulära skalan drivs med planetväxel med två hastigheter. Tonkontrollen är en enkel diskantdämpare. Rörbestyckningen är 6D6, 6A7, 6D6, 75, 12A5E, U30. På KV är blandarröret undantaget den automatiska förstärkningsregleringen, detta för att frekvensen inte ska variera i takt med signalstyrkan.
Eftersom alla glödtrådar ligger i serie räcker det med att en av de fyra skallamporna går sönder för att radion ska tystna. Jag bytte två lampor och en säkring, anslöt en kiseldiod över den felaktiga halvan av likriktarröret, bytte alla elektrolyter och de flesta papperskondensatorerna. Med HF-steg är känsligheten naturligtvis god på LV och MV (6 µV) där återkoppling används men betydligt sämre på KV (16-30 µV) där antennspolen är gjord för högohmig anslutning. Siffrorna avser 50 mW uteffekt vid 200 ohm generatorimpedans. Eftersom MF är så låg som 140 kHz är spegelfrekvensundertryckningen dålig på KV trots HF-steget och piptoner förekommer när spegeln hamnar inom samma rundradioband. En märklighet är att pentoderna i HF- och MF-stegen har bromsgallren anslutna till skärmgallren, jag ändrade emellertid på detta så att de går till chassiet. Anledningen är att fabrikanten inte ville betala licensavgift till Philips för bromsgallerfunktionen och av samma orsak har slutröret bromsgallret internt kopplat till styrgallret. Radion fungerar bra ändå, dessutom är den lättservad och trevligare att hantera än ovanstående Philips. Ljudet är påfallande basfattigt trots den stora högtalaren, frekvenskurvan har fallit 3 dB vid 700 Hz och 6 dB vid 350 Hz utan att jag ser några andra förklaringar än frånvaro av motkoppling och att induktansen 5 H i utgångstransformatorn är för liten. Den övre 3 dB-gränsen är 7 kHz och uteffekten 1 W vid klippgränsen.
Nypriset var 345 kr (12209 kr), en och en halv månadslön för en industriarbetare. Det var det fina skicket på lådan som fick mig att satsa 300 kr på auktion, tidigare ägare har varit rädd om den, och det gläder mig att fem av de sex rören visar fulla data.
Modellbeteckningen för Centrum-radior under 1930-talet börjar med bokstav A-K som anger modellåret (bokstaven I hoppades över), men efter år 1939 slopades det systemet. Andra bokstaven anger allström U eller växelström W, den första siffran antal rör och andra siffran modellvariant.
Centrum W51 är några år yngre än ovanstående, troligen från 1941, också den byggd i Stockholm och identisk med KW5 (265 kr) från 1939-40. Det handlar alltså om en äldre konstruktion, i en tid av komponentbrist fick man väl ta vad som fanns i lager, och priset då var 345 kr (8753 kr). Den tillhör lägre mellanklassen, visserligen utan finesser som våglängdsindikator och magiskt öga, men med två KV-band 13,5-85 m och sex-läges tonkontroll för bas- och/eller diskantdämpning och med variabel bandbredd i ena MF-transformatorn. Högtalaren på 8 tum har fältlindning och resonansfrekvens 95 Hz. Skalan i närbild. Radion har trots sin enkelhet mycket god känslighet på LV och MV, 5 µV för 50 mW uteffekt mätt med 200 ohm generatorimpedans. KV-ingången har gjorts för högohmig antenn, känsligheten med min generator är därför så låg som 20-40 µV, men stationer kommer in bra även med en kort trådstump. KV-spolarna har ingen kopplingslindning, antennsignalen kommer via en spänningsdelare till spolarnas nedre ände. Uteffekten är 2 W vid klippgränsen och LF-förstärkarens frekvensomfång är vid -3 dB 95 Hz-11 kHz. MF-bandbredden är smal, 4,3 kHz alternativt 5,7 kHz mätt vid -6 dB.
Rörbestyckningen är 6J8EG, 6K7G, 6Q7G, 6F6EG, 5Y3G. I mitt exemplar är blandarröret ersatt av ECH35 som har dubbelt så hög förstärkning som originalet, endast rör 3 och 4 är original. MF-röret hade bromsgallret kopplat till skärmgallret men jag ändrade det till chassiet. Rören med E-suffix är märkliga varianter, blandarröret har bromsgallret kopplat till skärmgallret och är alltså en hexod istället för heptod och slutröret har bromsgallret kopplat till styrgallret. Jag bytte elektrolyt- och papperskondensatorer och några motstånd som hade ökat alltför mycket i värde. Det var avbrott i en glimmerkondensator och två keramiska trimkondensatorer, omkopplarskenorna krävde skrapning och en nätsäkring är tillagd. Jag fick radion (med beskrivningen "stendöd") av en vän med tilltro till min förmåga att återväcka den till livet. Bakeliten såg eländig ut men den var hel och gick att rengöra och polera.
Orion 99 från 1938 kommer från Ungern och speglar den tidens mode med rejäl trälåda som väger 21 kg. Med priset 575 kr (19362 kr) var det den dyraste bordsmodellen i sortimentet, utförd med kontinuerligt variabel bandbredd i första MF-transformatorn kopplat till diskantkontrollen, dubbelavstämd antennkrets på MV och LV, snabbinställning med ett skjutreglage, urkopplingsbar automatisk fininställning (AFC) av en stark station på KV och MV, 9 kHz-spärrfilter över utgångstransformatorn och 5-6 watt uteffekt till en 10-tums högtalare med permanentmagnet och 80 Hz resonansfrekvens. Aktuellt våglängdsområde belyses och KV-bandet 16-51 m är försett med mängder av stationsnamn. Skalan i närbild. Volym- och tonkontroll och knapp för AFC finns på framsidan, fininställningsratt och våglängdsomkopplare på sidan. Cirkeln under det magiska ögat belyses i grammofonläget. Rattarna är tyvärr inte original. Påslagen.
Rören är ACH1, AF3, ABC1, AF7, AL5, ME4 (=AM1), PV4200 (=1561) och för AFC-funktionen AF7 och AB2. Slutröret AL5 saknades men de övriga av fabrikat Tungsram var original och alla utom "ögat" höll 75 % av nominella data. De var stämplade med ett nummer som återfinns på en stansad plåt som är nitad vid chassiet. Rörvalet är typiskt för år 1936 då modellen började tillverkas. ACH1 är nu bytt mot ett obegagnat och jag använder nya EF9 och EL6 istället för originaltyperna som är dyra, det kräver en liten transformator för 6,3 V som får rum på chassiet. Det användes E-rör i 1939 års modell 999. Jag har monterat in ett UKV/FM-radiokretskort vars LF-utgång med ett relä kopplas till grammofonledningen. Strömbrytare, avstämningspotentiometer och antennkontakt sitter på baksidan.
Alla elektrolytkondensatorer och de flesta papperskondensatorer är bytta, två saknade lamphållare fick tillverkas och högtalaren behövde vridas ett kvarts varv. Föregående ägare har ersatt den enpoliga nätströmbrytaren med en tvåpolig. Radion är nästan klar, AFC-funktionen har jag ännu inte fått ordning på fastän AB2 är ersatt med två germaniumdioder. Känsligheten är ca 10 µV, på KV 10-15 µV. Antennspolens induktans är på LV 17,6 mH, på MV 3,9 mH och på KV 22 µH. Genom att likrikta glödströmmen till LF-röret AF7 reducerade jag störande brum till mindre än en tredjedel av ursprungsvärdet, radion hade tydligen inbyggt brum redan som ny, och det krävde en schottkybrygga med 4700 µF reservoarkondensator. När det uppstod skrap i röret bytte jag till EF6 som fungerar med 5 V glödspänning. Med tonkontrollen ställd för rakaste frekvenskurva är förstärkarens övre gräns 8 kHz vid -6 dB, med max diskant sker ett lyft på 7 dB vid 3 kHz, båda relativt 1 kHz. Den frekvensberoende motkopplingen ger ett baslyft på 4 dB vid 40 Hz, men vid 50 Hz har den odistorderade uteffekten sjunkit till 4,3 W. Ljudkvaliteten är god men basen är inte lika fyllig som den i Philips 796A. Jag fick radion gratis i samband med att jag köpte Graetz på en radioloppis. Lacket på ovansidan var lite anfrätt men det är åtgärdat. Broschyr 1. Broschyr 2.
Telefunken "Zeesen" 875GWK är en allströmsradio från 1938, dock inte traditionell sådan eftersom två komponenter måste bytas beroende på spänning och strömart och det faktiskt ingår en nättransformator. I en rörsockel sätts en av två glödströmsregulatorer (järntråd i vätgas) beroende på låg eller hög nätspänning, i en annan sockel sätts för likström en motståndskombination och för växelström ett likriktarrör och samtidigt inkopplas en autotransformator med glödströmslindning. Chassiet av pertinax (tyskarna behövde järnet till krigsindustrin) är vertikalt monterat och man tar bort fronten för att komma åt komponentsidan, nätdelen är däremot monterad på en horisontell träplatta. Rörbestyckningen är CCH1, CF3, CBC1, CL4 och AZ1. Åttatumshögtalaren (15 ohm) bakom vänstra tyghalvan har 1 kohm fältlindning, uttaget för yttre högtalare ligger parallellt med utgångstransformatorns primärlindning och är alltså spänningsförande men det är lätt att ändra på. Bandbredden är reglerbar i ena MF-transformatorn och kopplad till tonkontrollen som har ett fast diskantsänkningsläge, volymkontrollens strömbrytare är så avig att inskjuten ratt är "till" och utdragen "från" och våglängdsomkopplaren (LV, MV och KV) sitter på gaveln. På LV och MV används dubbla ingångskretsar, ovanligt vid hög mellanfrekvens. Istället för magiskt öga finns en ljusstapel, "orthoskop", som visar största ljuslängd då stationen är rätt inställd. En vridspole i MF-rörets anodledning flyttar en skärm framför en glödlampa. Med en omkopplare på baksidan kan elnätet användas som antenn, men den är satt ur funktion i denna apparat.
Föregående ägare hade bytt filterelektrolyter och ersatt slutröret CL4 med ett EBL1 som har använts med separat glödströmstransformator och en sådan har jag monterat i lådan. Max uteffekt vid klippgränden vid 1 kHz är 1,6 W. Jag ersatte fyra felaktiga keramiska trimkondensatorer, en lågvoltselektrolyt, en skallampa och några papperskondensatorer som hade ökat kraftigt i värde. Känsligheten är ca 15 µV. Antennspolens induktans är LV 9 mH, på MV 12 µH och på KV 0,9 µH, de sistnämnda värdena tyder på att radion trivs bäst med en lågohmig antenn. Ljudet saknade diskant men det har jag åtgärdat med ett motståndsbyte, därmed steg -6 dB-gränsen från 3,5 till 6 kHz relativt 1 kHz. Högtalarkonen behövde repareras. Skalbelysningen är svag och speciellt kortvågsbandet är svårt att se, så jag satte tre vita lysdioder på bakstyckets insida vilket förbättrar avläsningen. Radion var en gåva med deklarationen "snygg utvändigt men risig inuti", priset år 1938 var 248 kr (8350 kr). Annons.
AGA Europa 51 av årsmodell 1939 är en elegant svenskbyggd apparat med god ljudkvalitet som köptes på auktion för 100 kr, nypriset var 330 kr (10785 kr). Under åren 1933-1939 hade AGA-modellerna namn och detta är kanske knutet till det faktum att LV- och MV-banden upptar 160 stationsnamn och ett sextiotal namn förekommer på KV. Där finns bandspridning på 19- och 31-metersbanden vilket underlättar utlandslyssningen fast hela KV-bandet, 16,4-53 m, är också representerat. Skalan i närbild. Känsligheten är 15-20 µV för 50 mW uteffekt men på bandspridningsbanden krävs dubbelt så hög signal. Antennspolens induktans är på KV 0,6 µH, på MV 988 µH och på LV 8 mH. Eftersom framsidan domineras av skalan är 8-tumshögtalaren med fältlindning av utrymmesskäl monterad på en snedställd skiva. Skalutväxlingen är så stor att man har försett radion med ett snabbförflyttningsgrepp under glaset, man frikopplar genom att nypa i dubbelvredet och då löper skalpinnen snabbt och lätt. Tonkontrollen har fem lägen, den svarar även för bandbreddsomkoppling i den första MF-transformatorn. Basåtergivningen ökar något om ratten dras ut men det behövs inte för den är lite bullrig ändå med sitt lyft på 5 dB runt högtalarens resonansfrekvens 65 Hz, LF-motkoppling från högtalaren saknas nämligen. Diskantkurvan har fallit 6 dB vid 10 kHz men det finns två lägen för sänkning: -6 dB vid 4,4 kHz och -6 dB vid 1,3 kHz. Volymkontrollen är av fysiologisk typ och uteffekten vid klippgräns är 2,3 W.
Siffrorna 51 i modellbeteckningen betyder fem rör (likriktaren räknades inte) och växelströmsdrift. Rörbestyckningen är 6J8G, 6K7G, 6B8G, 6V6G, 5Y4G, EM1. Tre av de sex rören förefaller ha bytts, troligen i början av 1950-talet. Ovanligt nog är även LF-pentoden 6B8G AGC-reglerad, dock med halv spänning. Jag har bytt de flesta papperskondensatorerna, satt in en extra filterkondensator för att minska brum, bytt ett motstånd samt installerat nätsäkring. Mekaniken för stationsinställningen fallerade dock, rattaxeln driver ett gummikantat hjul vars gummi var slitet och hårt. Lösningen blev att klä det med en smal remsa cykelslang som applicerades med gummisolution. Att skallinan är av metall innebär att jag slipper problem med den, man önskar att alla apparatkonstruktörer vore så förutseende. Skärmgallren i blandarrör och MF-rör är hopkopplade och matas med spänningsdelare istället för med seriemotstånd trots att rören har bromsgaller, det gör att man kan använda ECH35 istället för 6J8G utan ombyggnad. Jag har gett varje skärmgaller egen avkopplingskondensator och skiljt dem åt med ett motstånd.
Det är lätt att ställa in stationer, bland annat med hjälp av den praktiska loggskalan, men den låga mellanfrekvensen 133 kHz förorsakar en mängd piptoner på KV. I det avseendet var radion inte modern när den lanserades, chassiet är från 1937. På LV och MV används dubbelavstämd ingångskrets för att undvika sådana problem. Reklam
Jag har satt in ett kretskort för UKV/FM vars LF-utgång med ett relä kopplas till grammofonledningen. Strömbrytare, avstämningspotentiometer och antennkontakt sitter på baksidan.
AGA 1771-1 från 1948 är nästan identisk med den första modellen från 1946, ofta benämnd "Långsoffan" för sin bredd 69 cm, som var dx-arnas favorit för sin känslighet och bandspridning på KV-banden. Skalan ändrades efter våglängdskonferensen 1947 och några rörtyper ändrades. Det är fortfarande en riktigt bra radio för distanslyssning med bandspridningsbanden 19, 25 och 31 m märkta med både frekvens och våglängd. De två större KV-banden täcker 13,3-84 m. Skalan i närbild. För lokalstationen på LV eller MV finns en särskild tangent. Avstämt HF-steg och variabel bandbredd i ena MF-transformatorn ger god känslighet och selektivitet, känsligheten är 3-5 µV för 50 mW uteffekt. Antennlindningens induktans är på K1 0,7 µH, på K2 1,4 µH, på MV 3,4 mH och på LV 10,5 mH. Push-pullslutsteget lämnar 6 watt till en 10-tums permanentdynamisk högtalare med resonansfrekvens 50 Hz. Basreglaget har tre steg med -6 dB vid 26 Hz, 120 Hz och 440 Hz men diskantreglaget har fyra steg som ger tre bandbredder (7, 11 och 14 kHz vid -12 dB) och -6 dB avskärning vid 3,3 kHz, 4,3 kHz, 6,6 kHz och 7,8 kHz. Ovanligt är att HF-röret och MF-röret får AGC-spänning även på bromsgallren, något som troligen minskar anodimpedansen och därmed ökar bandbredden. MF-röret får sin AGC-spänning till styrgallret med kortare tidskonstant än de övriga rören.
Rörbestyckningen är EF22, ECH21, EF22, ECH21, EBL21, EBL21, AZ1, EM4. Jag bytte fem rör, elektrolytkondensatorerna, ett par papperskondensatorer och några motstånd. En självsvängning på det högfrekventa KV-bandet förorsakade mig mycket arbete, jag förbättrade jordning och avkoppling. Problemet fanns även på min andra apparat av samma modell men helt bra blev det efter att jag särade på de sammankopplade skärmgallren i HF- och blandarrör, gav dem varsin ny avkopplingskondensator och satte ett motstånd mellan dem. Mikrofoni i LF-steget kurerades med byte av skärmgalleravkopplingskondensator vid ECH21. I början gick det inte att få bandspridningsbandens skalor att stämma men efter att jag adderat 10 pF till seriekondensatorn blev 31- och 25-banden helt bra och 19-bandet fick jag att stämma hyggligt med ytterligare 18 pF seriekapacitans. Oscillatorns anodspänning är nu stabiliserad med zenerdioder. Likriktarröret var för klent så jag bytte till AZ4 och det minskade spänningsfallet med 45 V, visserligen drar det dubbelt så hög glödström men lindningen ligger ytterst och har därmed god kylning. Radion tog in stationer utan antenn ansluten (inte alltid önskvärt) så jag försåg bottenplattan med jordad, perforerad metallfolie.
Ursprungspriset var 641 kr (13967 kr) och jag gav 400 kr på auktion år 2010. Detta var min drömradio 1958 efter att jag hade lånat den en dag från radiohandlarens beg-hylla men föräldrarna var inte lika förtjusta, den saknade ju P2, så det blev ingen affär för den kostade 200 kr då. Det är min bästa 1940-talsradio, när jag har ställt in frekvensen med hjälp av loggskalan hörs stationen där utan vidare letande om konditionerna tillåter, och jag har byggt in en detektor för SSB. När den är inkopplad är AGC till blandarröret bortkopplad och ersatt av en fast förspänning. Jag har monterat in ett UKV/FM-radiokretskort vars LF-utgång kopplas till grammofonledningen, strömbrytare, avstämningspotentiometer och antennkontakt sitter på baksidan. AnnonsI AGA-s typnummer anger första siffran årtionde (1 för 1940-talet), den andra siffran anger modellåret (1947-48), den tredje siffran antalet rör (men likriktarröret oräknat) och den sista siffran är ojämn för växelströmsutförande och jämn för allström.
Philips 933A är en apparat som byggdes 1943 i Norrköping och priset var då 495 kr (11703 kr), alltså ett par månadslöner. Det är en modell med LV, MV och KV (15-52 m) med finesser som omkopplarläge för lokalsändare på LV eller MV och omkopplingsbar bandbredd i två MF-transformatorer, 9 eller 18 kHz vid -20 dB enligt specifikationen (4,2 eller 9,3 kHz vid -10 dB vid min mätning). På LV och MV används dubbelavstämda kretsar i ingången men inte på KV. Känsligheten är 15-25 µV för 50 mW uteffekt, det kan förefalla dåligt men beror på högimpediv anslutning som fungerar utmärkt med ändmatad antenntråd. Antennlindningens induktans är på KV 14 µH, på MV 4 mH och på LV 34 mH.
Den utanpåliggande, vikbara skalan var ett opraktiskt påfund från Philips, svårläst utan en passande bakgrund och med otillräcklig sidobelysning. Apparaten är svår att stapla och innan man kan ta ut chassiet måste man tillverka och montera stöttor för skenan till skallinans löphjul, men dessa kan sitta kvar efteråt. Snålheten är obegriplig, radioverkstaden var tvungen att beställa stöttor från Philips för att kunna reparera radion. Fördelen med skalans längd är att den ger god inställningsnoggrannhet, loggskalan upptar inte mindre än 375 små punkter och lägg märke till alla svenska relästationer till vänster på mellanvågsskalan. Rörbestyckningen är ECH4, EBF2, EF9, EL3N, EM4, AZ1. Fem av rören behövde bytas, varav ögat är ersatt med UM4 som får glödspänning från en egen transformator. Ovanligt nog sluter inte ögat ens för de starkaste stationerna, jag flyttade anslutningen från detektordioden till AGC-dioden som ger något högre styrspänning. Samma chassi sitter i Dux V136 som har sin skala på fronten till höger om högtalaren. Dx-aren valde säkert Philips för den långa skalan och den som ville lägga en duk på radion föredrog Dux.
LF-delen har en tonomkopplare med tre lägen tal, musik smal, musik bred och en ratt för diskantdämpning. De två förstnämnda lägena kopplar in ett 9-kHz spärrfilter över utgångstransformatorn och talläget dämpar dessutom frekvenser under 100 Hz. Högtalaren är på 20 cm med fältlindning och resonansfrekvens 100 Hz. Ljudet var förvånansvärt slätstruket men genom att avlägsna en kondensator mellan slutrörets anod och styrgaller fick jag upp diskanten från 3,7 kHz till 5,5 kHz medan nedre gränsen är 60 Hz, allt vid -3 dB relativt 1 kHz. Uteffekten är 2,5 W mätt vid begynnande klippning. Jag lade ned mycket arbete på att få igång radion, volymkontrollen och nästan alla kondensatorer är bytta, och MF-steget blev inte stabilt förrän jag hade lagt in avkopplingskomponenter i anodledningen. Att förlita sig på gemensam avkoppling med blandarröret är dålig konstruktion. Resultatet är en radio som fungerar tillfredsställande. Reklamblad
Dux V136 från 1943 har samma chassi som ovanstående Philips 933A, enda skillnaden är att skalan sitter på framsidan. Dux-varianterna hade lite annan formgivning och såldes i andra butiker än Philips eftersom Dux hade egen försäljningsorganisation. Jag köpte radion på loppis för 50 kr i hopp om att den skulle innehålla användbara rör som hade bytts strax före undanställandet men så var det inte, jag fick byta både lamporna och alla rören. Slutröret EL3N fanns inte i förrådet så det är ersatt med EL33 som har samma elektrodsystem men oktalsockel. Helglasrören i 20-serien var i produktion då denna radiomodell släpptes men det gällde väl att göra slut på det äldre lagret först.
Renoveringen krävde sedvanligt arbete med byte av snöre, kondensatorer och ledningar med vittrad isolering, kontaktsprej och trimning. Skalan är mer hopträngd än den på 933A men apparaterna uppför sig likadant, så ovanstående kommentarer om ögats okänslighet och MF-stegets instabilitet gällde även denna radio.
Concerton V488 från 1947-48 byggdes också vid Philipsfabriken i Norrköping. Den uppvisar den typiskt svenska formgivningen under senare halvan av 40-talet med lutande skala, lättavläst när radion står på ett lågt bord så att man inte behöver huka sig för att se den. Ljus alm i den prydliga lådan var ett populärt träslag i heminredning på den tiden. Kortvågen är uppdelad på tre band 16,7-20,7 m, 20,7-33,3 m, 33,7-51,8 m, både våglängd och frekvens anges vilket gör det lätt att hitta en station och rundradiosegmenten har bra bandspridning. Att spolarna (förutom de i MF-kretsarna) är fasta gör att frekvensdriften är obetydlig. Känsligheten på KV är 11 µV vid 50 mW uteffekt. Antennlindningens induktans är på KV1 och KV2 8,6 µH, på KV3 10,4 µH, på MV 875 µH och på LV 945 µH. Delar av skalans märkning har tyvärr fallit bort på grund av fukt. Ljudkvaliteten från den permanentmagnetiska 8-tumshögtalaren 9702 med 50 Hz resonansfrekvens är utmärkt och betydligt bättre än i vanliga snedskaleradior från den tiden. Tonomkopplaren har fem lägen och ändrar även bandbredden i första MF-transformatorn. I läge 5 är frekvensomfånget vid -3 dB 60-7300 Hz, i läge 4 har övre gränsen sjunkit till 6100 Hz och läge 3 reducerar diskanten till 1800 Hz och läge 2 till 1000 Hz. Både läge 2 och 3 har basåtergivning ned till 38 Hz. Läge 1 är för tal med frekvensomfånget 400-5500 Hz. Jag höjde värdet på parallellkondensatorn över utgångstransformatorns primärlindning från 1,2 nF till 2,2 nF. Uteffekten är 2 W vid klippningsgränsen men har sjunkit till 1,2 W vid 50 Hz.
Rörbestyckningen är ECH21, ECH21, EBL21, EM4, AZ1. Två av dem hade liksom filterkondensatorn bytts i slutet av 1950-talet men ändå fick jag byta dem och nu är alla rör i nyskick. MF-kretsarna låg rejält snett men efter trimning av dem fungerade radion på kortvåg. Med fasta spolar äir det 17 trimkondensatorer att hålla reda på och i brist på servicehandledning och kopplingsschema tog det tid att komma underfund med vad som är vad. Varken mellanvågen eller långvågen fungerade, de seriekopplade antennspolarna föreföll vara brända, troligen i samband med åska. Jag lyckades med reparationen fast den var pillig med trådar tunna som hårstrån och jag har bytt ett antal tjärklumpskondensatorer, modulationsbrum på kortvåg försvann när jag satte 10 nF-kondensatorer över likriktardioderna. Den senste åtgärden var att bygga in FM-/UKV-mottagare som med relä ansluts till grammofonledningen och har kontrollerna på baksidan Vad jag inte förstår är hur jag kan ta ut chassiet utan att få problem med linorna till skalmekanismen, troligen måste jag tillverka och montera en arm med skruvar som håller dem spända till vridkondensatorns linhjul. Nypriset var 390 kr (8991 kr) men jag slapp undan med en femtiolapp på auktion.
Denna Radiola 475V från Svenska Radioaktiebolaget (SRA) med modellår 1947 fick med den nya frekvensplanen för MV-stationerna, och med sin lätt sluttande skala följer den sin tids svenska formgivning. Radion har fem KV-band som täcker 16-51 m med bandspridning på rundradiosegmenten som upptar ca 15 cm. Sättet att ordna bandspridning med en fast kondensator i serie med den vridbara och att anpassa bandgränserna så att ett rundradioband hamnar vid den lågfrekventa kanten där vridningsvinkeln blir störst för varje kHz kallades "lokaliserad kortvåg" i reklamen, något som introducerades föregående modellår. Endast ett av KV-banden har dock trimkondensator för högfrekventa delen, för de övriga är spolarna enda trimpunkter. Antennen kopplas kapacitivt till gallerkretsen på KV-banden och.känsligheten där är 10 µV för 50 mW uteffekt. Den högohmiga anslutningen fungerar förträffligt med en ändmatad tråd som antenn. Antennspolens induktans är på MV 1,5 mH och på LV 6,6 mH. Ett utdragsreglage kopplar in lokalstation vars inställningsratt på baksidan styr rörliga ferritkärnor. Det andra utdragsreglaget är omkopplare för LF-återkopplingsgrad vilken framhäver talregistret. När man drar ut volymratten ändrar man bandbredden i den första MF-transformatorn vars spolavstånd steglöst varieras och samtidigt sker diskantdämpning i fyra steg med kondensator från slutrörets anod till jord. Frekvensgången är 160-4600 Hz vid -3 dB och 64-6300 Hz vid -6 dB, med full diskantdämpning hamnar -3 dB vid 800 Hz, -6 dB vid 1200 Hz och -12 dB vid 2500 Hz. Uteffekt vid klippgräns är 3 W. Högtalaren på 4 ohm med diametern 9 tum och 80 Hz resonansfrekvens kan stängas av när extern högtalare ansluts. Märkligt nog saknar skalan våglängdsangivelse på LV och MV, endast stationsnamn finns men de är försedda med kanalnummer. Modellen finns även med beteckningen ASEA V186.
Rörbestyckningen är 7S7, 7H7, 7B6, 7C5, EM4, AZ1. Den ovanliga kombinationen beror nog på rörbrist efter kriget, i andra modeller satt europeiska rör i loktalserien. Den senaste serviceåtgärden gjordes 1954 då två rör byttes men de övriga var original när jag köpte radion. Jag har bytt fem rör, skallamporna, några motstånd, elektrolytkondensatorerna och de flesta papperskondensatorerna. De sammankopplade skärmgallren i blandar-och MF-steg särades på med motstånd emellan. Jag märkte vid kortvågslyssning av SSB med yttre beatoscillator att tonen var oren, det hjälpte att byta motstånden i oscillatorn från kolmassa till ytskikt och sätta en filterkrets i triodens anodledning. Anodströmssäkring har insatts. Det krävdes minskning av oscillatorns paddingkondensatorer för att skalorna skulle stämma helt, finessen med bandspridning är ju att man vet var man lyssnar så det är värt besväret. Inställningsnoggrannheten på rundradiobanden är suverän, det är bara att ställa in visaren och den önskade stationen hörs om den sänder, en sådan radio skulle jag ha haft som ung dx-are. Lådan och skalan är i utmärkt skick, ett skäl till att jag betalade 130 kr på auktion. Ursprungspriset var 400 kr (9222 kr). Medianpriset för en bordsradio var 360 kr så denna och ovanstående modell låg lite högre på grund av "ögat" och mer än ett KV-band.
Philips BS596A från 1949 och byggd i Norrköping har fem KV-band 15,4-185 m, det är vad som skiljer den från en standardradio från andra halvan av 1940-talet. Samma chassi sitter i Dux V305. Åttatumshögtalaren har resonansfrekvensen 93 Hz, volymkontrollen har frekvenskompensering och tonkontrollen har ett läge Tal då den fysiologiska tonkompensationens bashöjning bortkopplas. KV-områdena är valda för att ge bandspridning på 19-, 25-, 31- och 49-metersbanden, men detaljerad märkning saknas så man får anteckna loggskalans nummer. Segmenten 32,5-39,5 och 51,5-56 m saknas. Skalan.
Rörbestyckningen är ECH21, EAF42, EBC41, EL41, EM34, AZ1. Jag har bytt fyra av dem inklusive ögat som nu är UM4. Föregående ägare hade bytt filterelektrolyt och slutrör, jag kompletterade med byte av papperskondensatorer och adderade nätsäkring och ett par trimkondensatorer för att få skalan att stämma. Slutröret får sin anodspänning från reservoarkondensatorn vilket skapar ett svagt brum, så jag filtrerade spänningen med 2 H och 16 µF för att bli av med det. Antennanslutningen är för KV-banden utförd för lågohmig antenn, induktansen varierar på de fem banden mellan 0,6-2,8 µH, medan MV och LV håller 4,1 mH respektive 15,5 mH. Uteffekten är 1,9 W vid klippningsgränsen och frekvensomfånget vid -3 dB 105 Hz-6800 Hz, vid -6 dB blir det 63 Hz-9000 Hz. Känsligheten är ca 10 µV för 50 mW uteffekt och MF-bandbredden 6,5 kHz vid -12 dB och 10 kHz vid -20 dB. Ursprungspriset var 368 kr (7987 kr), jag köpte radion på loppis för 150 kr för att den har välbevarad utsida och den låter lika bra som den ser ut.
Philips 915X av årsmodell 1940 har samma chassi som 895X från 1939 men detta exemplar är tillverkat i Norrköping år 1942, produktionen flyttades hit på grund av kriget. Radion tillhör den välutrustade kategorin och riktade sig till den kortvågsintresserade. Avstämt HF-steg, variabel MF-bandbredd och bandspridning på rundradiobanden 13, 16, 19, 25 och 31-metersbanden lockade säkert den som kunde slanta upp 579 kr (16668 kr). År 1941 hade priset sjunkit till 525 kr (13320 kr). År 1939 hade Philips lanserat snabbvalstangenter, kallat "Linodyne-avstämning", som utgår från en variabel tresektionskondensator av cylindermodell med rörlig ytterhylsa. På MV är även en del av oscillatorinduktansen variabel, s k paddingkorrektion. Stationslägena ställs in med skruvar på tangenternas undersida. Tre tangenter väljer stationer på LV och tre på MV och de återstående tre används för manuell inställning på LV, MV och KV (13,8-50,5 m) med hjälp av den övre skalvisaren. De tre förstnämnda tangenterna kan programmeras för MV istället om man så föredrar. På KV finns en ratt för fininställning och den undre skalvisaren ska ställas i mittläge för att KV-skalan ska stämma. På LV och MV varierar känsligheten mellan 6-19 µV. På KV är känsligheten hög på den högfrekventa halvan av bandet, 4 µV, men på den lågfrekventa halvan blir mottagaren nästan döv. På 6 MHz krävs 35 µV även efter att jag optimerat induktansen i blandarens gallerkrets. Skillnaderna beror väl på olämpligt L/C-förhållande eller på olämpliga antennspolar, samma fel uppträder i nedanstående 990X. Antennlindningens induktans är på KV 10 µH, på MV 1,1 mH och på LV 12,4 mH.
Vid manuell inställning ska huvudavstämningsratten först tryckas in för att bli aktiv och bandspridningsomkopplaren ska vara ställd i nolläge. Genom att trycka in bandspridningsratten och vrida väljer man önskat KV-område och då frikopplas huvudinställningsratten. För att bandspridningsskalorna på KV ska stämma krävs att huvudinställningen parkeras i ett bestämt läge för vart och ett av bandspridningsområdena. Detta sker automatiskt och läget justeras med en skruv åtkomlig i ett hål på framsidan. Enbart induktanserna är här variabla. Det krävs alltså komplicerad mekanik för att allt ska fungera och det fungerar hyfsat men den som vill lita på bandspridningsskalan måste ha ett verktyg redo för justering med hjälp av en känd station och detta verktyg medföljer. Precisionen i förinställningen är nämligen otillräcklig och dessutom stämmer inte bandspridningsskalorna helt ens efter justeringen, antagligen har de kärnor som skjuts in i bandspridningsspolarna förlorat en del av sin permeabilitet. Istället för svarta skalvisarpinnar sitter glasstavar som med hjälp av ljuset från en långt bak placerad lampa ger ett smalt vitt streck på skalan, annorlunda men en usel lösning eftersom strecket inte syns i fullt dagsljus. Stationsnamn på KV-banden visade vad man förväntades lyssna på i början av 40-talet. Skalan i närbild Linodyne 1 Linodyne 2 Linodyne 3Rörbestyckningen är EF8, ECH3, EF9, EAB1, EF6, EL3, EM4, AZ1. Röret EF8 blev år 1938 speciellt framtaget för att ge lågt brus i ingångssteget, det är en hexod med ett extragaller framför skärmgallret för att reducera skärmgallerströmmen och därmed det termiska bruset. Trippeldioden EAB1 erbjuder separata anoder för detektion, AGC-spänning till MF-steget och fördröjd AGC-spänning till HF-och blandarsteg, detta ger bästa svagsignalmottagning och möjliggör som en bieffekt att kontrollspänningen till ögat kan optimeras. På KV-området är AGC bortkopplad från blandarröret, något som bidrar till frekvensstabiliteten vid fading. En tonlägesomkopplare med tre steg väljer också MF-bandbredd som uppgår till 10, 13 eller 17 kHz och dessutom finns en diskantdämpande kontroll under tangenterna. Volymkontrollen har fysiologisk karaktär. Uteffekt vid klippgräns är 2,4 W. Högtalaren 9602 (7 ohm) med permantmagnet har 8-tums diameter med resonansfrekvens 110 Hz och fast diskantkon, den kan frånkopplas av den som vill använda hörlurar. Det krävdes åtskilligt arbete för att få denna apparat i fungerande skick: smörjning, kondensatorbyten, motståndsbyten, reparation av volympotentiometer, byte av kablar med vittrande isolering och tre nya rör. En sliten kuggstång har på sistone orsakat att jag inte längre kan koppla in bandspridningsbanden. Brum i läge Smal reducerades med likströmsmatning av LF-rörets glödtråd. Fem vertikala metallribbor över högtalaren som fanns i original är borttagna på mitt exemplar och Philipsmärket saknas. Reklam 1, reklam 2, reklam 3.
Storebror till ovanstående och jämngammal med den (1942) är Philips 990X, den största och dyraste bordsradion från den tillverkaren. Den är med sina 30 kg en tung pjäs och introduktionsårets pris 985 kr (28357 kr) avskräckte säkert de flesta så år 1941 då produktionen var flyttad till Norrköping hade priset sjunkit till 750 kr (19028 kr). Radiodelen är i stort sett identisk med den i 915X, men denna har två KV-band (13,6-170 m). Rörbestyckningen är EF8, ECH3, EF9, EAB1, EF6, EL6, EM4, 1561. Den variabla paddinginduktansen är borta och HF-steget har oavstämd utgång på LV och MV, men istället används dubbelavstämt ingångsfilter på dessa band. Känsligheten för 50 mW uteffekt som mättes med kvalitetsomkopplaren i mellanposition är 6-20 µV på LV och MV och 4-35 µV på KV, det sämsta värdet gäller 40-46 m. Skillnaderna beror väl på olämpligt L/C-förhållande eller på olämpliga antennspolar, samma fel uppträder i ovanstående 915X. Med omkopplaren i läge Tal/DX blir känsligheten 50 % högre. Antennspolens induktans är på KV1 17 µH, KV2 104 µH, MV 1,2 mH och på LV 12 mH.
Bandomkoppling och stationsförval sker med motordrift och fem förvalda stationer kan programmeras för vilket som helst av våglängdsbanden. Valet av band sker genom att man drar bort tangenten och vrider den så att dess vita streck hamnar i önskad position. Därefter görs inställningen med skruv som är tillgänglig sedan man har dragit bort avstämningsratten och infört en lång skruvmejsel i axelhylsan. Passande verktyg för det medföljer. Separata rattar används för huvudinställning och bandspridning. Skalindikatorn är ett vitt ljusstreck och separat visare används för bandspridningen, men visarna syns inte i fullt dagsljus. Den undre delen av skalan med bandspridningssegmenten lyses upp i KV2-läge. Skalan i närbild. Lådan innehåller två 8-tumshögtalare 9602 med 110 Hz resonansfrekvens och de drivs med 6 W uteffekt. Förutom tre fasta tonkontrollägen med bandbreddsomkoppling finns variabel diskantdämpare samt omkoppling för basdämpning. Ljudkvaliteteten är god för att vara från tidigt 40-tal, då programmaterialet inte innehöll frekvenser över 8 kHz. Den mäter sig inte med 50-talets FM-utrustade apparater i diskantregistret, det var faktiskt en fördel att inte få med interferenstoner från närliggande MV-sändare eller skivbrus från lackskivorna. Frekvenskurvan dalar vid 6 kHz och vid 9 kHz är det ingenting kvar, detta för att man ska slippa interferenspip från sändare på grannkanalen. Samma karakteristik har 915X.Motor och mekanik krånglade och krävde både smörjning och rengöring av kontakter, utan serviceanvisningen hade jag nog inte fått igång radion. Dessutom var fyra rör dåliga och de flesta kondensatorerna är bytta. Glasrörssäkring är insatt i nätledningen och glödspänningen blev rätt med 0,08 ohm i serie. Istället för 1561 likriktarrör sitter det nu ett GZ34 på en sockeladapter. I original är högtalartyget grått, men på detta exemplar har tyvärr någon färgat det i brunlila nyans och det Philipsmärke som ska sitta på den blanka metallplattan är borta. Egentligen innebär motoriseringen en onödigt tillkrånglad radio, det handlar väl om imponatoreffekt och den var på modet men inställningen på KV-banden är sladdrig. Lillebror 915X är en lika effektiv mottagare om än med enklare ljuddel, men man får större precision i stationsinställningen med konventionell vridkondensator och linhjul än med deras snabbvalsmekanik. Den axiella förskjutningen av kondensatorn är endast 1 cm för att täcka hela bandet, något som ger dålig stabilitet på KV. Reklam 1. Reklam 2.
På auktion hittade jag denna nederländska lyxradio av modellår 1946, Philips BX760X. Dåvarande priset var 725 kr (17215 kr), dyrast av bordsapparaterna. I den svenska broschyren har den namnet Stratocruiser och beskrivs som "den förnämsta radio Philips någonsin byggt" med "en återgivning i absolut särklass". Den har alla reglage på sidorna för att fronten ska rymma en 10-tums bredbandshögtalare 9634 med resonansfrekvens 70 Hz och glasskalan som saknar kontrasterande bakgrund sitter ovanpå lådan, nedfällbar vid transport. Radion har tre KV-band 13-51 m, MV och LV. En 6-gangad vridkondensator har en uppsättning specialskurna plattor för att på KV ge en unik bandspridning av de sex rundradiosegmenten som har varsin loggskala. Skalan i närbild. Avstämt HF-steg och variabel MF-bandbredd 10-16 kHz förstärker intrycket av att det är en apparat för distanslyssning men ljuddelen är också påkostad med 7 W push-pullslutsteg, fysiologisk volymkontroll och klangfärgsreglage med fem lägen som även styr MF-bandbredden 3,2-8,3 kHz vid -6 dB. Jämfört med jämnåriga AGA 1771 som har samma rörbestyckning kan känsligheten hos BX760 tyckas vara sämre, 4-14 µV för 50 mW uteffekt, men det beror på att Philipsapparaten är gjord för högre antennimpedans. Antennspolens induktans är på KV1 10 µH, på KV2 13 µH, på KV3 15 µH och på LV 11,7 mH. Som ett experiment bytte jag HF-röret till EF85 på en sockeladapter och då fördubblades känsligheten.
Rörbestyckning är EF22, ECH21, EF22, ECH21, EBL21, EBL21, EM4, AZ4. Det magiska ögat sitter bakom det vänstra fönstret och våglängdsindikatorn bakom det högra. Kopplingsschemat är mer komplicerat än vanligt sedan konstruktören har fått lösa tyglar. AGC-kretsarna är separata för MF-steget och HF + blandarsteget för bästa signal/brusförhållande. I det andra ECH21 går heptoddelen samtidigt som LF-förstärkare och fasvändare med 3 dB dynamikexpansion. Det sistnämnda åstadkoms genom att LF-spänning från utgångstransformatorn likriktas och spänningen ger heptoden lägre gallerförspänning och därmed högre förstärkning. Trioddelen används för LF-AGC som förhindrar att ljudvolymen överstiger gränsen för 10 % distorsion. LF-delen har frekvensområdet 40-8300 Hz, ett lågpassfilter ser till att dämpa eventuell interferenston på 9 kHz från grannkanalen på MV och LV och naturligtvis även brus från grammofonskivor. En annan ovanlighet är att MF-röret används som LF-förförstärkare när grammonläget är valt, utsignalen tas från det icke avkopplade skärmgallret.
Ögat har fått ökad styrspänning efter att jag undvek en spänningsdelare. Jag reducerade störande brum med likström till LF-rörets glödtråd men en del kvarstår, kanske pga för långa oskärmade ledningar. Klangfärgskontrollen lyfte området 3-5 kHz för mycket i bredbandsläge vilket gav ett obehagligt vasst ljud, men jag utjämnade kurvan genom ett motståndsbyte i motkopplingen. Mikrofoni orsakades av att vridkondensatorn utsattes för vibrationer från högtalaren, jag petade in tätningslist mellan chassiets långsidor och lådan och satte gummimellanlägg mellan skruvskallarna och lådbotten. Fem rör behövde bytas, skallamporna och nästan alla papperskondensatorer. Det sistnämnda är ett pilligt jobb eftersom komponenterna sitter över varandra i det djupa chassiet och överhuvudtaget är apparaten serviceovänlig. Ingångsstegens rörhållare och omkopplarnas kontakter krävde rengöring. Radion är rätt bra på kortvåg, den är känslig, har bra frekvensstabilitet och utmärkt bandspridning, men ack så obekvämt att öppna hela famnen för att sköta volymkontrollen på ena sidan och stationsinställningen på den andra. Radion är 63 cm bred.
Philips hade för efterkrigsmodellerna typbeteckningar som gav information om apparaten. Första bokstaven angav om det var B bordsradio eller F radiogrammofon av golvmodell (med skivväxlare) eller H radiogrammofon av mindre format, den andra bokstaven angav tillverkningsland: S för Sverige och X för Benelux-länderna. Första siffran angav prisläge 1-9: 1 för den simplaste lilla radion, 4 för en i mellanklassen och 7 för den mest utrustade bordsradion. Radiogrammofonerna låg i intervallet 6-8, men i högsta lyxklassen 9 har jag bara sett två apparater, de som omnämns nedan. Den andra siffran angav konstruktionsår, 6 stod för 1946 eller 1956, och den tredje siffran angav modellvariant. Suffixet A betecknade växelström, U allström och X att apparaten var gjord för växelström men var förberedd att användas på likströmsnät med yttre vibratoromformare, då innehöll radion ett par extra kondensatorer för att kapa spänningstoppar till likriktaren samt en mångpolig nätanslutningskontakt.
Efter 1957 bytte andra och tredje tecknet plats, en modell kan heta B4S81A om det är en svenskbyggd mellanklassradio årsmodell 1958.
Philips BX750A från modellåret 1955 är en påkostad radio. Bi-Ampli var ett reklambegrepp avsett att förknippas med extra hög ljudkvalitet, det innebär att bas- och diskantregister har separata effektsteg och högtalare för att reducera intermodulationsdistorsion. Luxor använde sådan teknik redan på 1940-talet men återgick därefter till push-pullkopplat slutsteg med sammankopplade högtalare. Denna radio matar 2 W till bashögtalaren och 1,5 W till mellanregister- och diskanthögtalaren, delningsfrekvensen ligger runt 140 Hz. Även om ljudet låter bra räcker det inte för att skapa sådant ljudtryck som man väntar sig av en toppmodell, det insåg tillverkaren ett år senare. Det bästa med radion är åttatummaren 9710 med 45 Hz resonansfrekvens, kraftig magnet och som klarar 10 W. Diskanthögtalaren, sextummaren 9768M, har 95 Hz resonansfrekvens och tål 3 W. BX750A är en utvecklingsmodell vilket märks på att tangentomkopplarna saknar tillräckligt antal poler så att två av tangenterna har tunna stålvajrar för att påverka dragomkopplare och antalet skärmplåtar tyder på att konstruktören har haft bekymmer med instabilitet. Skalan.
Rörbestyckningen är EF80, EC92, EF85, ECH81, EF41, EABC80, ECC83, EL84, EL84, EM80, EZ80, EZ80. Våglängdsområden är LV, MV, KV och UKV. På AM-banden går EF85 som HF-steg med resistiv anodbelastning, på UKV tjänar det som MF-steg. Frågan är varför det beskedliga MF-röret EF41 användes istället för EF85 som hade gett högre förstärkning. Den urkopplingsbara och roterbara ferritantennen är skärmad, variabel bandbredd (8-13 kHz) fås i en MF-transformator länkad till diskantkontrollen. KV-bandets antennanslutning är högohmig med 10 µH primärlindning.
Jag bytte sju av rören, skallamporna, nästan alla tjärklumpskondensatorer, ett antal motstånd och tre elektrolytkondensatorer. Filterelektrolytens tre sektioner har fått parallella extrakondensatorer och glödspänningen är sänkt med 0,05 ohm 4 W. Tangenter som fastnade i nedtryckt läge krävde arbete, avfettning med fotogen och en gummislang instoppad under hävarmarna. Stationsrattens kopplingsmekanism fixades till med en bit tunn koppartråd. Nya linor med öglor krävdes till dragomkopplarna för UKV-tangenten och grammofontangenten, det var tidskrävande att få till exakt längd på dem. Antennkretsen för KV har en trimkärna som inte förflyttar sig i spolstommen och induktansen var så hög att känsligheten var kraftigt nedsatt, något som trimmare och avsynare hade struntat i. Jag åtgärdade felet genom att avlägsna sex varv, dessutom behövdes en trimkondensator över den fasta i kretsen. Med oscillatorn på 10,7 MHz letar sig den signalen fram till detektorn och skapar en bärvåg mitt på bandet, ytterligare något att tampas med. Radion var en gåva som hade räddats från återvinningen, talrika maskhål i botten tyder på att den hade stått länge på en vind. Ursprungspriset var 695 kr (11391 kr).
Min mest komplicerade rundradiomottagare är Philips BX998A, samma mottagare som sitter i radiogrammofonen FX995A. Denna värstingmodell från 1956 har inte mindre än 16 rör, det var något för den som hade mycket pengar, intresse för bra ljud och lust för kortvågslyssning. Priset år 1956 var 1175 kr (18338 kr), dubbelt jämfört med en ordinär kvalitetsradio. För det fick man en skallängd på 30 cm med tre KV-band som täcker 11-185 m, MV, LV, lokalstation på MV och två UKV-funktioner, med eller utan brusspärr. AM-delen startar med avstämt HF-steg EBF80, varpå följer blandare/oscillator ECH81 och två MF-steg samt detektor med EF89 och EBF80. FM-delen inleder med HF-steg EF80, självsvängande blandare EC92, de två MF-stegen som är gemensamma med AM-delen, ett tredje MF-steg med EF85 samt detektor med EAA91. LF-delen innehåller ECC83, EBC41 och två slutsteg. Basregistret tas om hand av två PL81 i seriekopplat push-pullsteg som lämnar 8 W till en 10-tumshögtalare 9758A med 700 ohms impedans. Mellanregister och diskant förstärks av EL84 som lämnar 2 W till en 6-tums dubbelkonhögtalare 9768M. Båda slutstegen lämnar effekt till en utgångstransformator som kopplas in om man ansluter yttre högtalare. Därtill kommer ögat EM34 och två likriktarrör EZ80. Sju av rören bytte jag samt skallamporna. För övrigt räckte det med smörjning och trimning eftersom apparaten är i toppskick. Det är den radio som jag har betalat mest för, 500 kr för 27 kg, och den intar hedersplatsen i bostaden och används ofta.
Våglängdsomkopplaren är motordriven, man trycker in en knapp så parkerar omkopplaren i önskat läge och en indikatorlampa tänds. Medan motorn går tystas LF-steget med en blockeringsspänning. Ratten runt det magiska ögat vrider ferritantennen som är monterad i en skärmkåpa och i ena ändläget ansluts även yttre antenn. Bas och diskant regleras med separata kontroller. Diskantkontrollen är med linor länkad till två MF-transformatorer, där avståndet mellan lindningarna och därmed bandbredden varieras. Med minimum diskant är AM-bandbredden 7 kHz och med maximum 17 kHz. På de två högfrekventa KV-banden erbjuds finavstämning och för lokal MV-mottagning finns separat ratt och skala. Eftersom förstärkningen på FM-bandet är högre än vad som är brukligt kan brus och svaga stationer verka irriterande när man bara vill växla mellan lokalsändarens kanaler. I läge FM med brusspärr går trioden i ECH81 som oscillator vars HF-spänning likriktas av en diod i EBF80. Den negativa spänningen påförs bromsgallret i EF85 så att förstärkningen sjunker och bruset försvinner, men när en lokal station väl är inställd alstras en spänning som stoppar oscillatorn varvid känsligheten återgår till max igen. Eftersom denna radio har två förstärkarsteg mer än standardradion är det den känsligaste rundradiomottagare som jag har kommit i kontakt med, känslighet på KV är 3 µV. Ljudkvaliteten är en av de tre bästa som jag har upplevt i en bordsradio, radiogrammofonen FX995A har ännu djupare basåtergivning i kraft av sin större resonanslåda, men den apparaten har jag sålt på grund av platsbrist.
Vad jag saknar är tätare skalstreck på KV-banden. Eftersom det inte går att se var man befinner sig inom ett rundradioband har jag anslutit en yttre digitalskala, en frekvensräknare för oscillatorn med kompensering för mellanfrekvensen. Dessutom vore det bra att kunna stänga av "ögat", jag ska på baksidan sätta en miniatyromkopplare. Temperaturkompensering av svag frekvensdrift på KV-banden står också på göra-listan.
Detta är radiodelen i den svenska radiogrammofonen Stern & Stern Concerton U584 av modellår 1954. S&S blev ett dotterbolag till Philips år 1936 och efter 1940 byggdes apparaterna i Norrköping men möbeln tillverkades av Mjölbyföretaget Högberg & Hultner. Samma chassi sitter i Philips FS741U. Det är en allströmsapparat, en vacker möbel med två uppfällbara lock för radio och skivväxlare Philips 2975 som lanserades redan 1950 och har separata elektromagnetiska pickuper för 78-varvs och mikrospårsskivor. UKV saknas förstås men radion har fem KV-band som täcker 15,4-185 m, omkopplingsbar bandbredd i ena MF-transformatorn, läge för lokalstation, 3-stegs bas- och kontinuerlig diskantkontroll, fysiologisk volymkontroll och 5 W push-pullslutsteg. Högtalarens (9760-05) diameter är 28 cm, den har en tonspridare för diskantregistret och är urkopplingsbar vid användning av yttre högtalare. Resonansfrekvensen är angiven till 45 Hz men den har jag inte kontrollmätt. Med de stora skruvarna på fronten väljs lokalstationens band och våglängd som indikeras i ett litet fönster bakom skalan.
Rörbestyckningen är UCH42, UAF42, UAF42, UAF42, UL41, UL41, UM4, UY1N. Jag bytte sex rör, elektrolytkondensatorerna och ett antal papperskondensatorer, skallamporna på 19 V, smorde rörliga delar och reparerade skaldrivningen. Murkna nätkablar behövde också bytas. KV-banden 1-4 saknar trimkondensatorer i antennkretsen, jag satte in 4-8 pF på banden 1-3 för bästa känslighet och spegelfrekvensundertryckning. Jag har ökat reservoarkapacitansen till 150 uF och parallellkopplat likriktarröret med en kiseldiod. Detta tillsammans med en viss ökning av slutrörens ström ökade uteffekten till 7 watt vid klippningsgränsen. LF-delens frekvensband var 30 Hz-6 kHz vid -3 dB, den övre gränsen har jag höjt till 7,5 kHz genom att halvera värdet på shuntkondensatorerna från slutrörens anoder. Med volymkontrollen neddragen gör kompensationskopplingen att frekvenskurvan är rak till 12 kHz.
Skivväxlaren fungerade inte så jag har satt in växlaren Garrard RC121D, ett loppisfynd för 50 kr. Originalet med magnetisk pickup kopplades till radion via en isolationstransformator, en olämplig metod för en kristallpickup som behöver minst 1 Mohm impedans för att ge god basåtergivning så därför använder jag en fälteffekttransistor som impedansanpassare. I det ena underskåpet står en kompaktstereo som är ansluten till grammofoningången och ger ett modernt programutbud med FM-radio, kassettband och cd. Möbeln köptes i en second-handbutik för 125 kr, jag saknar egentligen plats för den men den var så snygg. Reklambild. Ursprungspriset var 1420 kr (23836 kr).
Concertons modellbeteckningar under 1940- och 50-talen anger med första siffran årtionde, andra siffran prisklass och tredje siffran modellår.
En radiogrammofon i mellanklassen är Grundig K41 S från 1958/59 som då kostade 1350 kr (19332 kr). Den liknar tidigare nämnda Grundig 3097S i radiodelen men har push-pullslutsteg med två EL95 för 5 W uteffekt till fyra högtalare, två framåtriktade ovala och två elektrostatdiskanter på sidorna. Sidbild. Klangfärgstangenterna är märkta Jazz-Tal-Ork-Sordin förutom den breda Klangväljare som enbart aktiverar de mittersta tonrattarna som utgör sugkretsar för 1 kHz och 2 kHz. De yttre tonrattarna är bas- och diskantreglage. Jazz höjer diskanten, Tal sänker basen, Sordin sänker diskanten men Orkester återställer endast de andra knapparna (utom Sordin) utan elektrisk funktion.
Skivväxlaren är Perpetuum Ebner Rex S Deluxe med fyra hastigheter och kristallpickup för normal- och mikrospår. Ett jalusilock döljer radion om man så vill. Som vanligt krävdes rörbyten och kondensatorbyten samt trimning. Gummiklackarna på skivväxlarens centrumpinne behöver bytas, de är så slitna att hela skivpaketet ramlar ned samtidigt men det går bra att spela en skiva i taget. Pickupens utspänning har gått ned och jag gjorde en förförstärkare med viss RIAA-kompensation men tonkontrollerna har så stort omfång att det egentligen inte är nödvändigt. Med ökad förstärkning av basen följer nämligen risk för akustisk återkoppling eftersom det saknas skiljevägg mellan högtalare och grammofon.
Graetz Sinfonia 422 från 1956 var fabrikens toppmodell bland bordsapparaterna och kostade 695 kr (10847 kr). På framsidan sitter två stora ovala högtalare med 80 Hz resonansfrekvens samt en oval diskanthögtalare, en s.k. ljudkompressor fäst under ovansidan är ett diskanthorn vars ljud leds i aluminiumrör till öppningarna på sidan. "Rymdklangen" erhålls på grund av löptidens fasförskjutning av diskanten. Förutom de sedvanliga bas- och diskantkontrollerna finns registerknappar för Tal, Solo och Orkester samt knappar för urkoppling av extern högtalare, magiskt öga (bra finess!) och ljudkompressor plus främre diskanthögtalare. Den urkopplingsbara ferritantennen kan vridas med en ratt och en annan ratt väljer mellan smal och bred AM-bandbredd i två MF-transformatorer. Radion har dubbla MF-steg, verksamma både på AM och FM, men med låg ström och därmed begränsad förstärkning. Skalan i närbild, som synes på FM-bandet är apparaten inte anpassad för Sverige. Kortvågsbandet har endast MHz-markeringar så där fås ingen inställningshjälp.
Rören är ECC85, ECH81, EF89, EF89, EABC80, EL84, EM34. Till skillnad mot konkurrenternas toppmodeller finns alltså inget push-pullsteg, men en egenhet med "ögat" är att dess triod används för brusreducering vid ingen eller svag signal på FM-bandet genom att en 50 pF-kondensator från detektorn mer eller mindre avleder höga frekvenser genom ögats varierande inre motstånd. Sex av rören har jag bytt inklusive ögat. Kiseldiodbrygga har ersatt selenlikriktare och några motstånd och kondensatorer har bytts. Ljudkvaliteten är mycket god men registerknapparna är överflödiga, när någon av dem kopplas in sätts bas- och diskantkontrollerna ur funktion och belysningen för dem släcks. Sprache framhäver mellan- och diskantregistret, Orchester ger bashöjning och dämpar diskanten medan Solo ger både bas- och diskanthöjning men bäst låter radion när man kan styra ljudet själv. Jag gav 100 kr för apparaten på radioloppis.
Graetz Melodia 519 från 1957 är en enklare och en aning mindre version av ovanstående Sinfonia, jag gissar att priset låg runt 575 kr (8588 kr). Chassiet har ett enda MF-steg utan bandbreddsomkoppling och endast fast ferritantenn, men ljudkompressorn för "rymdklang" finns med. De ovala högtalarna har 90 Hz resonansfrekvens och diskanthögtalaren är 10 cm rund istället för Sinfonians ovala. Ljudkvaliteten är jag inte helt nöjd med, tonkontrollerna är annorlunda kopplade än i Sinfonia, registerknapparna ger inte önskad effekt och basreglaget har minimal inverkan. Viss brusreducering vid svag eller ingen signal på FM görs med strypande spänning på MF-rörets bromsgaller när ögat inte är inkopplat. Skalan i närbild, även här utan Sverige-anpassning. KV-bandet täcker 16-51 m.
Rören är ECC85, ECH81 EF89, EABC80, EL84, EM34. Märkligt nog anges på båda Graetz-apparaternas bakstycken ett rör mer än vad som ingår, selenlikriktaren räknas som rör. En annan ovanlighet är att båda apparaterna på AM-banden har oscillatorns avstämda krets vid triodens galler istället för vid dess anod, något som på KV brukar förorsaka frekvensdrift vid fading. Jag fick denna radio på köpet när jag köpte Sinfonia, lådan behövde slipas och lackas på ovansidan och nedtill på fronten. Fyra av de fem miniatyrrören har jag bytt, ögat är bytt mot ett UM4 med spänningsdubbling för 12 V glöd och selenlikriktaren är ersatt med kiseldioder vilket gav för hög spänning och krävde ett seriemotstånd. Egentligen borde knappen som stänger av EM34:s anodspänning istället sänka glödspänningen till 2 V för uppvärmningsläge, därmed skulle katodemissionen bevaras längre.
Telefunken Opus 6 från 1955 var då fabrikens finaste bordsmodell med sex högtalare, två 8-tums med resonansfrekvens 75 Hz på framsidan och i varje främre rundat hörn en 4-tums samt en 2,5-tums elektrostatdiskant. LF-steget är push-pullkopplat, har separata bas- och diskantkontroller och fysiologisk volymkontroll. Uteffekten är 6 W vid klippgräns, frekvenskurvans -3 dB-gränser är 30 Hz och 11 kHz. AM-bandbredden är omkopplingsbar (4,5 kHz eller 11,7 kHz vid -10 dB) med tangent genom kopplingsspolar i två MF-transformatorer och det gängse förfarandet gäller att man ställer in med det smala läget så att man hamnar rätt. Vid smal bandbredd stängs diskanthögtalarna av. Det andra MF-steget som fungerar på både AM och FM är inte AGC-reglerat och går med låg ström. Känsligheten för 50 mW uteffekt är 6-10 µV på KV. Separata tangenter används för återgivning från grammofon och bandspelare. Ferritantennen för LV och MV är delvis skärmad och vridbar med en ratt och i ena ändläget inkopplas yttre antenn. På KV-bandet medger UKV-ratten fininställning (KW-Lupe) och pinnen ska stå i mittläge för att skalan ska stämma.
Rörbestyckningen är ECC85, ECH81, EF89, EF89, EABC80, EC92, EL84, EL84, EM80. Jag bytte skallampor och nästan alla rör, ögat är bytt mot EM85 vilket krävde andra anslutningar vid rörhållaren. Några läckande kopplingskondensatorer är bytta liksom en elektrolytkondensator och tangentbordet behövde kontaktsprej. Med kiseldioder över selenlikriktaren steg anodspänningen med 20 V till 250 V. Höljet hade djupa repor i faneret på ovansidan, därför gav jag bara 50 kr för radion, men det är åtgärdat nu. Ljudkvaliteten är utmärkt, i klass med Luxor Ambassadör. Radion kostade ursprungligen 770 kr (12620 kr).
Telefunken Opus 9 från 1958 står på bekvämt avstånd från läsfåtöljen. det är en bredaxlad tysk i övre prisklassen. Den når emellertid inte riktigt upp till den ljudkvalitet som mina största apparater uppvisar, trots två stora framåtriktade ovala högtalare och på varje gavel en mellanregisterhögtalare och en elektrostatisk diskanthögtalare. Runda högtalare ger helt enkelt bättre ljud än ovala. Fem tangenter påverkar ljudbilden: Intim sänker diskanten medan Jazz förstärker den, Solo framhäver mellanregistret och Bass basregistret. Orchest. ger jämn ljudkurva och då fungerar bas- och diskantkontrollerna men diskantåtergivningen är inte HiFi: -6 dB vid 6 kHz, -12 dB vid 8,5 kHz och -18 dB vid 11 kHz. Det låter alltså bäst när man använder förstärkningstangenterna och balanserar ljudet med tonkontrollerna. Uteffekten från push-pullsteget är 6 W vid klippningsgränsen. En separat tangent finns för uppspelning från bandspelare. Skalan i närbild. Tyskspråkiga sändare är grupperade i en egen avdelning på mellanvågsbandet. Chassiet är nästan identiskt med det i Opus 6 med undantag för klangfärgsknapparna.
Rörbestyckningen är ECC85, ECH81, EF89, EF89, EABC80, EC92, EL84, EL84, EM84. Två MF-steg används på både AM och FM. AM-bandbredden kan ställas till smal med en tangent som ändrar kopplingsgraden i två MF-transformatorer och stänger av diskanthögtalarna. Resultatet blir 5 kHz vid -6 dB jämfört med 13 kHz i läge bred. På KV-bandet där UKV-ratten medger fininställning (KW-Lupe) varierar känsligheten mellan 6-10 µV. Ferritantennen för LV och MV är vridbar med en ratt och i ändläget inkopplas yttre antenn. En bra finess är AFC på FM-bandet, vilket jag inte har sett på någon annan rörbestyckad radio förutom nedanstående Huldra. På avstämningsratten sitter tre vita knappar och när någon av dem trycks in frikopplas frekvenslåsningen.
Jag bytte tre nedgångna rör, fyra läckande kondensatorer och två säkringar och så parallellkopplade jag selenlikriktaren med kiseldioder för att eliminera spänningsfallet i den. Priset var 400 kr, hälften av nypriset 798 kr (11427 kr) år 1958.
Bredvid radion står en Philipsgrammofon 22GA214 från 1974, loppisfynd för 50 kr med keramisk stereopickup och tre hastigheter. Både 78-varvare och LP låter fint i Opus.
Tandberg Huldra 8-55 från 1965 har rörbestyckad radiodel för LV, MV, KV 5,9-23 MHz och gränsvågsbandet FB som var intressant för norrmän som ville lyssna på fiskebåtstrafiken. UKV-bandet går till 108 MHz. Skalan är föredömligt graderad, både på MV och KV. Inga högtalare eller antenner är inbyggda, att ferritantenn för MV och LV saknas är en sådan brist att jag monterade en sådan på bakstycket med avstämmare och förstärkande impedansanpassare till antenningången. Rören är ECC85, ECH81, EAF801, EF89, EM87, både AM- och FM-detektorn har germaniumdioder. För AM-banden finns omkopplingsbar selektivitet i en MF-transformator, det andra MF-röret används enbart för FM. UKV-enheten innehåller ett MF-steg med en transistor i neutraliserad koppling som ger ökad känslighet. AFC är urkopplingsbar.
LF-förstärkaren på 2x10 W i 4 ohm har kiseltransistorer i lågnivådelen och germaniumtransistorer i effektdelen. Grammofoningången är omkopplingsbar för magnetisk, keramisk och kristallpickup. Tonomkopplaren har fyra lägen med tonkontrollerna urkopplade och två lägen där de är i funktion, i två av de sex inkopplas fysiologisk tonkompensation. Två par högtalare kan anslutas och omkopplaren medger att högtalare i angränsande rum kan användas för internkommunikation när den omkopplas mellan Tal och Lytt, alternativt kan en högtalare användas för radiolyssning medan den andra avlyssnar barnrummet. Indikeringslampan för stereo lyser när Band eller Gram är valt, radion har ingen anslutning för stereodekoder men en sådan kan byggas och inkopplas av radiotekniker. Jag bytte EM87 som har begränsat dynamikområde och sluter redan vid halvstarka signaler mot EM84. Den vackra apparaten var en gåva, ursprungspriset var 1095 kr (12493 kr).
En Riktig Radio har belyst glasskala med stationsnamn, magiskt öga och kortvågsband och den används inte bara för lokalradio utan även med en yttre antenn för att lyssna på utländska stationer. Den är givetvis rörbestyckad och bör icke saknas i ett välutrustat hem. Vilken charm har en Fjärran Östern-tillverkad plast- eller plåtlåda?
(Röda siffror) anger priset omräknat till 2024 års penningvärde enligt denna jämförelsesida. Vi förstår att en ny rörradio innebar en ansenlig utgift om vi vet vad en genomsnittlig manlig industriarbetare tjänade per år före skatt: 2848 kr år 1936, 3406 kr år 1940, 4377 kr år 1945, 9360 kr år 1950 och ca 12000 kr år 1955.
En annan sida handlar om mina halvgamla transistorradioapparater.
Läs även om restaurering av gammal radio,
skillnader mellan gamla radioapparater,
magiska ögon,
blandarrör,
pentodrör,
triodrör,
slutrör,
likriktarrör,
två gamla raka mottagares uppbyggnad
och en blandad sida om det som hör till gammalradio.
En sida handlar om några plåtradioapparater för yrkesbruk
Besök gärna mina sidor om amatörradio och gamla HiFi-prylar .
Jag rekommenderar Radiomuseum på Internet, den största sajten för information om gamla apparater.
En trevlig bok att lägga på sin radiomöbel är "Radiogrammofonen - en harmoni i klang och elegans" av Lars-Göran Dybeck.
Jag får ibland frågan om jag vill reparera någons gamla radio. Svaret är Nej, det går inte att ta betalt för all den tid som en renovering tar, det handlar inte om att bara byta en enstaka komponent.
Jag hävdar upphovsrätt för mina texter och bilder. Den som vill publicera dem måste inhämta mitt tillstånd först. Detta gäller givetvis inte för enbart privat bruk.
E-post: lenradio (a) bahnhof.se Sidan gjord i augusti 2008 och senast uppdaterad 7/9 2024