Att ta hand om en gammal radio

En radio gjordes inte för obegränsad livslängd, om den användes flitigt behövde den troligen service efter tio år och i bästa fall åtminstone efter tjugo. Elektronrör är förbrukningsvaror liksom glödlampor och rörbestyckade apparater utvecklar mycket värme som förkortar livslängden på komponenterna i dem. Kondensatorer torkar ut av värme eller börjar läcka på grund av försämrad isolering, kolmassamotstånd ändrar värde när de går varma. Kontakter i omkopplare och rörhållare oxiderar och det gör även kolbanan i potentiometrar med skrap som följd. En vridkondensator eller potentiometer kan ha kärvat fast på grund av stelnat fett i bussningen. Skalsnöret går av på grund av nötning och värme och fjädrar i omkopplare kan bli avbrutna.

En apparat som har femtio år på nacken och inte har varit i bruk de senaste decennierna måste gradvis vänjas vid ström. Man ska absolut inte ansluta den till vägguttaget och se vad som händer, risken är stor att man förstör komponenter i den. Här följer en lista med åtgärder som jag vidtar efter att ha släpat hem ett "fynd":

Jag tar ut innanmätet och blåser rent från damm med dammsugarslangen. Jag rengör lådans utsida, tangenter och rattar och glasets utsida med en fuktad trasa. Jag kontrollerar att rätt nätspänning är inställd, granskar nätsladdens kondition och ser till att stickproppens skruvar är åtdragna.

Elektrolytkondensatorerna efter likriktaren måste ges tid att bygga upp ett isolerande kemiskt skikt mellan polerna, det som kallas formering. Jag använder en vridtransformator för att höja nätspänningen gradvis. Jag kanske börjar med 50 volt och ökar i steg om 25 volt. När spänningen är uppe i 150 volt är likriktarröret i full gång och jag låter det ta längre tid mellan ökningarna. Totalt tar det en halvtimme innan jag avbryter formeringen vid 230 volt. Under proceduren finns jag i närheten för att reagera på felsymptom. Om jag befarar att kondensatorn på grund av hög ålder kanske inte fungerar löder jag bort trådarna, ansluter den till en variabel likspänningsskälla via 10 kohms-motstånd och ökar långsamt alltmedan jag mäter läckströmmen. En kondensator tog en hel dag att återställa.

Om inget ser onormalt ut när jag granskat underredet ansluter jag lådans högtalare med en skarvkabel och provkör med chassiet löst på bordet så att jag märker om något börjar ryka eller låta oroväckande. Är det en allströmsapparat som alltså saknar nättransformator använder jag en fulltransformator för att galvaniskt skilja apparatchassiet från elnätet. Gör man inte det leker man med döden.

Om apparaten förblir tyst undersöker jag säkringarna. Är de hela kontrollerar jag att glödtrådarna fungerar och jag mäter anod- och skärmgallerspänningar. Om det hörs ett tydligt brum trots att volymkontrollen är neddragen är filterkondensatorerna uttorkade och behöver bytas. Man kan tillfällig parallellkoppla dem med friska kondensatorer för att se om brummet försvinner. Titta på originalkondensatorernas hölje innan de kastas, där finns ibland tillverkningsdatum med år och månad och det är kanske den enda ledtråden till apparatens ålder. Elektrolytkondensatorer för lågspänning kan vara uttorkade, jag mäter deras kapacitans och seriemotstånd och ersätter dem vid behov.

En pappersisolerad kondensator som alltid ska bytas sitter mellan slutrörets styrgaller och föregående stegs anod. Den läcker alltid mer eller mindre och byts mot en modern plastisolerad kondensator, annars blir ljudet distorderat och slutröret förstörs av för hög ström. Andra kondensatorer som ska bytas är de som eventuellt sitter på nätsidan av transformatorn eller över sekundärlindningen. Kondensatorer mellan nätledning och chassi måste vara Y-märkta med högst 4700 pF kapacitans och mellan nätpolerna får endast sitta X-märkt MP-kondensator (självläkande metalliserad typ). Rullblockskondensatorer för skärmgalleravkoppling har oftast för hög serieresistans för KV-området så jag byter dem mot moderna plastisolerade och parallellkopplar dem gärna med keramiska på 5 nF om de har hög kapacitans.

Jag provar om det hörs brum när jag i grammofonläget vidrör anslutningshylsan. Om volym- och tonkontrollerna raspar sprejar jag kontaktsprej av den självdunstande typen i någon liten öppning i potentiometerhöljet och vrider fram och tillbaka. Jag växlar mellan våglängdsområdena och hör om det hörs stationer när jag har en antenntråd ansluten. Ofta krävs det kontaktsprej på omkopplarna och på vridkondensatorns fjädrande kontakt som jordar rotorn. Använd aldrig sådan sprej som innehåller olja såsom 5-56 eller WD-40.

Jag ser till att stationsinställningsratten går smidigt. Om den kärvar kan skalsnörets löptrissor behöva lite olja och vridkondensatorns kugghjul kan också behöva smörjas. Om man vrider ratten trots att den kärvar är risken överhängande att snöret går av och det är det tråkigaste och mest tidsödande jobb man kan råka ut för att ersätta det.

Jag provar rören i min rörprovare och ersätter nedgångna rör med friska. Innan jag ägde rörprovare bytte jag till ett obegagnat rör och undersökte om det drog mer ström än det som satt där från början. Om rören rengörs med fuktad trasa får man se till att inte torka på typbeteckningen, den försvinner lätt. Rörstiften kan vara svårt oxiderade, rentav rostiga, och då skrapar jag dem rena. Lite kontaktsprej i rörhållarnas hylsor kan vara befogat om föregående behandling inte hjälper helt. Det magiska ögat eller bandet, avstämningsindikatorn, har nästan alltid förlorat sin gröna färg. Det är det rör som har kortast livslängd i radion som naturligtvis fungerar lika bra ändå. Ändå ger ögat radion dess charm och man får hålla ögonen öppna efter en frisk ersättare som kan vara dyr och svår att hitta.

Jag byter brända eller starkt svärtade skallampor. Jag byter pappersisolerade kondensatorer som utgör avkoppling i anod- och skärmgallerkretsar mot plastisolerade typer för även om de inte läcker tillräckligt än utgör de en potentiell felkälla senare. Apparater från 1930-talet saknar i regel säkringar och då sätter jag in nätsäkring. Är jag rädd om radion är det befogat med säkring även på anodspänningssidan.

Så är det dags för trimning med signalgenerator och utnivåmätare. Helst ska man ha serviceanvisning för det duger inte att skruva på måfå för att se vad som händer och den som är okunnig i trimningsproceduren gör bäst i att överlåta den till sakkunnig person. I brist på mätutrustning får man ratta in en svag men stabil sändare på känd frekvens och använda öronen, men resultatet blir aldrig lika bra som med instrument. Mellanfrekvenstransformatorernas trimkärnor kan sitta fast, bruka inte våld för då går de sönder. Jag värmer en instrumentskruvmejsel av metall med lödpennan så att det fixerande vaxet runt trimskriven mjuknar. Justera med plastisolerat trimverktyg försiktigt för max signalstyrka, mer än något varv behövs inte. Vissa mottagare behöver sveptrimmas för att få korrekt MF-bandbredd. FM-delen trimmar jag med signalgenerator och oscilloskop för lägsta distorsion. När MF-delen är klar tar jag ett våglängdsområde i taget, först oscillatorn så att skalan stämmer och sedan signalkretsen. På den lågfrekventa delen av bandet görs justeringen med spolkärnan och på den högfrekventa delen med trimkondensatorn. Man börjar med spolen eftersom det är mest sannolikt att dess järnpulverkärna har ändrat induktansens värde, trimkondensatorer flyttar sig inte av sig själva.

När den tekniska delen av restaureringen är klar kan chassiet monteras i sin låda. Sedan återstår kosmetiken men den går jag inte in på. Riktiga radiosamlare rynkar på näsan åt mina kondensatorbyten, de ersätter i möjligaste mån med komponenter från samma tid som radion och om sådana inte står att finna stoppar de in en modern komponent innanför höljet till den gamla så att bytet inte syns. Jag nöjer mig med att radion fungerar oklanderligt.

Här återges i pdf-fil servicetips som är hämtade ur en publikation från AGA på 1940-talet: Service-tips
Här finns mellanfrekvenser för gamla Philipsapparater: del 1, del 2, del 3

Åter till startsidan