Magiska ögon och band

Ja, de kallas magiska ögon (eller band), det är elektronrör med fosforbelagd skärm och de används i rundradiomottagare som hjälp vid stationsinställningen. Det första ögat var 6E5 som fanns från 1935, det har en skuggad 90-graders sektor som fylls vid -8 volt på styrgallret. Glaskolven på 6E5 kan vara tubulär eller med skuldra. Åren 1936-37 kom 6G5 och 6U5 med -22 volt för fullt utslag, en anpassning till den vanligaste AGC-spänningen. Dessa rör har amerikansk 6-polig sockel men de kom även i oktalversion med suffixet G. En brittisk version av 6G5G är Y63 som satt i min Marconi 1938. Det dynamiska omfånget är begränsat, ungefär 15 dB. Under kriget tillverkades en version av 6E5 med tubkolv, oktalsockel och 12,6 volts glödspänning, det har beteckningen 1629 och kan användas om man har rätt sockelkoppling.

Ett tidigt europeiskt öga är EM1 från 1936 med "fyrklöver"-skärm som fylls vid -5 volt, det efterträddes 1939 av EM4 som har två sektioner, en känslig sektor som fylls vid -5 volt och en okänslig som fylls vid -22 volt. Det är i mitt tycke den bästa indikatorn av dem alla med dynamik på 30 dB. EM4 som har tysk brunnsockel användes under ett årtionde, 1946 kom efterträdaren EM34 som är samma rör med oktalsockel. UM4 från 1940 är en version med 12,6 V glödtråd, det har också oktalsockel men med andra anslutningar än EM34 och eftersom anod- och gallerstiften är omkastade gäller det att se upp.

Ett udda rör från 1938 är EFM1 med varianten EFM11, udda för att det innehåller en pentod som kan användas som LF-förstärkare samtidigt som den styr ögats skärm och därmed fås AGC-verkan även på LF-signalen. Skärmen visar två motstående skuggsektorer som belyses helt vid -20 volt. Ännu ovanligare indikatorrör är 6T5 och 6UG5G vilkas skärm visar en grön ring som utgår från mitten och ökar i diameter med ökad styrspänning.

Även om EM34 användes fram till 1958 fanns ett miniatyrrör som alternativ från 1953. EM80 har visningen på långsidan, en skärm med solfjädersform där den gröna färgen utgår från ett streck i mitten och sprider sig åt båda sidorna. Fullt utslag sker vid -16 volt och dynamiken är ca 20 dB. I varianterna EM81 och EM85 med annan sockelkoppling sprider sig ljusytan utifrån mot mitten. Från och med 1958 är det EM84 som gäller, på dess långsida närmar sig två gröna band över en skuggad mittdel tills banden flyter ihop vid -22 volt. Det lysande skiktet är anbragt på glaskolvens insida och belyses bakifrån, det är antagligen därför det har den största lyskraften och dess dynamik är 30 dB. Från år 1961 finns en variant EM87 med annan färg på bandet och annat värde på anodmotståndet. Dess band flyter ihop redan vid -10 volt, det används ibland som utstyrningsindikator i LF-förstärkare.

Ögat var det första rör som behövde bytas, ofta med en livslängd av en tredjedel av övriga rör. Det gröna fosforskiktet försvinner, dunstar ut i glaskolven. Ett fåtal mottagare har en strömbrytare för ögat på panelen, det borde man sätta in om det kan göras diskret och snyggt. Det blir allt svårare att hitta de tidiga runda ögonen med färg kvar, de har blivit samlarobjekt. Särskilt EM4 och EM34 som var standard under var sitt decennium är eftersökta, men den som renoverar en radio och har tillräcklig kunskap kan ersätta dem med UM4 om man anpassar sockel och glödspänning, det är lätt gjort att bygga en spänningsdubblare från glödspänningen. Det finns nytillverkade ryska motsvarigheter till 6E5, EM80 och EM84 att köpa men till EM34 saknas tyvärr alternativ. Ett lurigt rör är EM35, det kan vara en variant av EM34 med skärm som EM1 eller (Mullard) en variant av 6U5G som har annan sockelkoppling. Den som inte är uppmärksam på fabrikatet och har trådarna rätt anslutna förstör röret.

Vid mätning på några begagnade EM84 märkte jag att ett par rör med god lyskraft i behåll gav fullt utslag vid -12 volt istället för vid normala -22. Utan gallerspänning var inga gröna kanter synliga, det krävdes -1 volt för att locka fram dem. Uppenbarligen drar de för hög anodström och man måste nog minska anodmotståndet till hälften. Ett par andra hade fullt band vid -17 volt, så tydligen förskjuts arbetspunkten med antalet drifttimmar. Det kan vara klokt att variera anodmotståndet så att utslaget passar den radio som röret sitter i.

Ett känt knep för att förbättra ljusstyrkan hos ett slitet rör är att höja dess anodspänning, istället för 250 V lägger man på uppemot 350 men nackdelen är att känsligheten försämras så att ögat ger mindre utslag. Jag försökte utan framgång att kompensera detta genom att öka värdet på anodmotståndet. Undersök i kopplingsschemat om det går att koppla ögats galler till en punkt med högre AGC-spänning. När fosforn är borta hjälper det inte att öka glödspänningen, det är inte emission som saknas, men ett mörkt EM34 som har suttit i radio med avstängningsknapp för ögats anodspänning blev användbart med 9 V glödspänning och 330 V anodspänning. Det platsar i en radio som endast tas fram för demonstration några gånger per år.

Ett sätt att få högre anodspänning är att göra en halvvågslikriktning med en kiseldiod från sekundärlindningens ena ben, man undviker därmed spänningsfallen i likriktarröret och det efterföljande filtret. Det räcker med någon uF glättningskondensator. Räcker inte det för användbar lyskraft gör man en spänningsdubbling enligt detta recept. Om likriktaren är en selenbrygga görs en dubblare med två seriekopplade kiseldioder, den enas anod ansluts till ena sekundärlindningsbenet och den andras katod blir utgången. Från diodernas mittpunkt läggs en kondensator till sekundärlindningens andra ben och från utgången kopplas en kondensator till selenbryggans pluspol. Det räcker med 1 uF-kondensatorer. Eftersom spänningen sannolikt blir onödigt hög rekommenderas en spänningsdelare så att ögat inte får mer än 500 V.

Det finns andra typer av indikatorer, t ex DM71 och EAM86, som jag inte kommenterar eftersom de inte brukar förekomma i rundradiomottagare utan främst i bandspelare som nivåindikator. Från mitten av 1960-talet gjorde japanerna vridspoleinstrumenten så billiga att "ögonen" försvann och med heltransistoriseringen fanns inte anodspänning att tillgå.

Se mer information om magiska ögon hos Howard och Jogi.

Åter till startsidan