Radiomottagare från åren 1926 och 1931
Radiola M30
Radiola M30 från 1926 är en 2-rörs batteridriven mottagare för långvåg och mellanvåg som kan driva två par hörlurar. Utförandet med synliga rör ärvdes från tiden före 1924 då rören hade en strömkrävande glödtråd av toriuminblandad volfram som spred ett vitt sken och gjorde rören varma. I M30 sitter strömsnåla rör (DE3) med bariumoxid över volframtråden som har så låg temperatur att den inte syns och i efterföljaren M60 från 1927 som har samma konstruktion är rören dolda inuti lådan. Bokstäverna DE står för dull emitter.
|
|
|
|
Antennsignalen påförs den avstämda kretsen via någon av de tre hylsorna och en omkopplare väljer passande antal spolvarv så att önskad våglängd kan inställas med vridkondensatorns ratt märkt Station. Glödtråden i detektorröret avger elektroner som i en ström av högst 2 mA flyter till anoden som attraherar dem med en spänning på ca +30 volt. När en AM-modulerad antennsignal når gallret via en kopplingskondensator på 200 pF bildar gallret och glödtråden (katoden) en diod som likriktar den positiva halvan av högfrekvenssignalen så att det på gallret bildas en svag negativ spänning som varierar i takt med tal eller musik (modulationen). Denna varierande likspänning får strömmen i röret att variera och när strömmen passerar igenom en transformatorlindning skapas över den en varierande lågfrekvent spänning som transformeras upp fyra gånger till nästa rör som driver hörlurarna. Den negativa halva av antennsignalen som inte likriktades får strömmen i röret att variera i högfrekvenstakt och den strömvariationen skapar ett elektromagnetiskt fält runt den spole som den genomflyter. Den lilla vridbara spolen som syns inuti antennkretsens spole kopplar tillbaka den förstärkta signalen till ingången så att utsignalen växer för varje runda den tar genom röret och det slutar med självsvängning om återkopplingen är för hård och då ska den minskas lite. Med återkoppling strax under svängningsgränsen fås en avsevärd förstärkning med ett rör. |
 |
Återkoppling har dessutom den goda egenskapen att den kompenserar för förluster i spoltråden så att selektiviteten, förmågan att särskilja stationer, förbättras. Bandbredden kan rentav bli så smal att musik blir onjutbar. Den ratt som är märkt Volym borde ha märkts med Återkoppling, ljudstyrkan reglerades helst med glödströmmen till rören som ställs in med ett trådlindat variabelt motstånd. De båda rören är avsedda att matas från 4 V blyackumulator, det var vanligt att varje rör hade egen reostat men i Radiola är den gemensam, något som underlättar hanteringen. Ägaren visste att de dyra rörens livslängd var beroende av glödtrådstemperaturen, ett gott skäl att inte mata på mer ström än vad mottagningen krävde och dessutom gjorde det att det dyrbara anodbatteriet höll längre. DE3 är avsedda för 3 volt, de kunde därför drivas med torrbatterier medan ackumulatorn var inlämnad för laddning. Det andra röret, lågfrekvensförstärkaren, har anodspänningen ca 70 V för att orka lämna effekt till hörlurarna som ligger kopplade i serie med anoden. Lurparets dosor innehåller elektromagneter som är seriekopplade till 4 kohms impedans, så med 3 mA medelström skapas ett spänningsfall på 12 V som ger 36 mW effekt. Det varierande magnetfältet i en dosa får ett tunt plåtmembran att vibrera så att ljud skapas. Med så hög spänning som 70 V skulle strömmen i röret bli för hög om den inte begränsades med ett gallerspänningsbatteri på -4,5 V, detta belastas inte så det är lagringstiden som bestämmer bytesintervallen. En ackumulatorladdning räckte vanligen till 100 timmars lyssning, anodbatteriet kunde räcka upp till 400 timmar. Dess spänning var 72 V med uttag vid 36 V men det fanns ytterligare ett uttag vid 4,5 V från botten, och om detta uttag anslöts till jordskenan erhölls de -4,5 V som krävdes till gallret så att behovet av separat gallerbatteri bortföll. De övriga spänningarna blev därför 67,5 V och 31,5 V.
Mer information för den vetgirige: 1) Antennen belastar resonanskretsen så antennhylsa 3 passar bäst för en kort tråd, några meter längs tak- eller golvlisten. En 15-meterstråd till ett träd utanför huset kan anslutas till hylsa 2 som har en seriekondensator på 200 pF medan en 50-meterstråd har så stor kapacitans att den bör inkopplas till hylsa 1 som har 100 pF seriekapacitans. Om man väljer fel kanske man inte får in önskad våglängd eller inte kan driva återkopplingen tillräckligt långt. 2) Ett radiorör måste alltid ha en likströmsförbindelse mellan styrgaller och katod, därför sitter ett motstånd kallat "gallerläcka" på 1 Mohm vid detektorröret men vid slutröret sker förbindelsen via transformatorlindningen och gallerbatteriet. 3) Om två par hörlurar används kopplas de i serie så att impedansen blir 8 kohm. 4) Kondensatorn på 1500 pF över transformatorns primärlindning förbikopplar högfrekvensen så att återkopplingsspolens övre ända hamnar på jordpotential. 5) De små bruna rattarna är för fininställning. 6) Alla fasta kondensatorer har ett på utsidan lackerat mässingrör som ena belägget, på röret är lindat ett lager tunn lackerad koppartråd som utgör det andra belägget. 7) Avkopplingskondensatorer för anodspänningarna saknas i apparaten, sådana pappersisolerade på 2 µF rekommenderades att man anslöt över batteripolerna för att inte självsvängning skulle uppstå då anodbatteriets inre motstånd ökade med tiden. 8) Att återkopplingen fungerar trots att det endast är den ena halvan av högfrekvenssignalen som återförs beror på att en resonanskrets har så kallad svänghjulsverkan, vilket innebär att varje puls genererar en motsvarande puls på den andra halvan av signalen. Det blir därmed en komplett signal som återförs till gallret. 9) Radion är inte min, den tillhör den lokala radioklubben som inte har intresse av att reparera dåliga rörhållare. 10) Blyackumulatorn lämnades för laddning i en bilelektrisk affär, på landsbygden var det lanthandeln som erbjöd laddning. Den som hade indragen el kunde köpa en laddare. 11) När man ansluter hörlurar som genomströmmas av anodström ska den ledare som har en färgad invävd tråd anslutas till spänningskällan, annars förstörs magnetiseringen i dosorna.
Begreppet "rak mottagare" innebär att frekvensen inte ändras mellan antenningång och detektor, i motsatsen superheterodynmottagare sker en frekvenstransponering med hjälp av en lokaloscillator. I 1920-talets mottagare fördes antennsignalen till en återkopplad detektortriod, återkopplingen förbättrade både känslighet och selektivitet och så länge som radion fick stå fast inställd på lokalstationen var allt i sin ordning men när ägaren ville få in utländska stationer krävdes tvåhandsmanövrering vilket många inte klarade av. Återkopplingsgraden påverkas nämligen av antennkretsens impedans som stiger när vridkondensatorns kapacitans minskar och alltså sjunker när man ställer in en lägre frekvens, och även antennens koppling till den avstämda kretsen påverkar impedansen. Ju högre impedans desto svagare återkoppling krävs, och när man misslyckades med spårningen blev trioden en oscillator vars signal utsändes i antennen till stor irritation för andra lyssnare som hörde ett tjut i hörlurarna eller högtalaren. I ett flerfamiljshus där varje lägenhet hade en antenntråd över gården till ett hus på andra sidan kunde det vara många som drabbades och det gick inte att avgöra vem syndaren var. Det framlades en motion i riksdagen som krävde förbud mot återkopplade radiomottagare men den avslogs, radioindustrin svarade med att sätta ett skärmgallerrör som förstärkare framför detektorn och därmed blev kopplingen "bakvägen" mellan den och antennen så svag att olägenheten försvann. Därmed blev det två avstämda kretsar att justera vid stationsinställning, antennkretsen och detektorkretsen förutom återkopplingsgraden. När skärmgallerrör infördes även som detektor och lågfrekvensförstärkare blev känsligheten så god att variabel återkoppling kunde slopas och en tvåsektioners vridkondensator med gemensam axel gjorde att annonserna skröt med "enrattsinställning".
Radiola 319V
Radiola 319V från 1931 är en 5-rörs nätansluten radio för mellanvågs- och långvågsbanden med inbyggd högtalare. Här beskrivs hur inställningen går till. Den högra ratten ställer in de avstämda antenn- och detektorkretsarna och den vänstra ratten reglerar återkopplingen med en vridkondensator i serie med spolen, skalorna 0-100 går åt motsatt håll beroende på vridkondensatorernas rotationsriktning. Med en spak på panelen ändras antennkretskondensatorns läge så att den spårar med detektorns, orsaken är att det finns en fjärde vridkondensator i serie med antennen som påverkar ingångskretsens resonansfrekvens. Ratten till den fjärde kondensatorn är märkt SEL(-ektivitet) eftersom antennen belastar kretsen, den ratten maximerar signalstyrkan genom att anpassa antennimpedansen. Spolinduktanserna väljs med en 4-vägsomkopplare, områdena är 140-260 kHz, 260-495 kHz, 490-930 kHz och 930-1650 kHz. Antennspolen är skärmad, på fotot syns återkopplingsspolen inuti detektorspolen. Att spolen är indelad i krysslindade sektioner ger lägre förlust och därmed högre selektivitet jämfört med den enklare spolen i Radiola M30. Med pertinaxisolerade vridkondensatorer fås små dimensioner, högsta kapacitans är 640 pF, och att förlusterna är större än i luftisolerade accepterades.
 |
 |
|
Bakelitgavel med anslutningar för
antenn, jord och grammofon.
|
Inställningsmekanism, antennspolen
är skärmad.
|
 |
 |
|
Kopplingsschema för högfrekvensförstärkare
och återkopplad detektor.
|
Nätdel med transformator, filterdrosslar
och block med papperskondensatorer.
|
HF-rörets (E442) skärmgaller är avkopplat till jord och får sin spänning via en spänningsdelare. Med avkopplat katodmotstånd får röret sin styrgallerspänning. Den gallerlikriktande detektorn (E438) har låg anodspänning och tål inte hög påförd signal, därför är återkopplingsratten märkt Volym. Nätdelen anpassas för olika spänningar 110-250 V med ett utbytbart förkopplingsmotstånd som kan fininställas, att förse transformatorns primärlindning med ett antal uttag till en omkopplare blev en senare och bättre lösning. Likriktarröret (1802) är av halvvågstyp, alla avkopplingskondensatorer är av papperstyp och samlade i två plåtkapslade paket med fyra i varje. ´Med så små kapacitanser som 2 µF i filtret är det svårt att hålla brummet nere men två filterdrosslar hjälper till. Övriga rör är trioden E438 som lågfrekvensförstärkare och pentoden C443 (=RES364) som effektförstärkare till högtalaren. Någon utgångstransformator behövs inte, anodströmmen flyter genom högtalarens elektromagnet. Grammofoningången kräver endast 15 mV för full utstyrning. Chassiet sett uppifrån.
Man kommer inte åt komponenterna under chassiplåten, en annan plåt är nitad alldeles inunder, men de kopplingskondensatorer som sitter där är av pålitlig sort och det är även motstånden. Jag har bytt tvä rör, HF-röret är nu E452T och slutröret ett nedgånget E443H, och ersatt avkopplingskondensatorerna. Lådan med högtalare saknas. En yttre nättransformator ger de 127 V som förkopplingsmotståndet är inställt för och en utgångstransformator har tillkommit. En känslighetsmätning med min tillagda utgångstransformator visade att en 20-40 µV-signal är tydligt hörbar och på kvällen hörs de starkaste MV-stationerna med 1 meter antennsladd. På långvågsbandet är känsligheten den högre siffran. Förutom våglängdsomkopplaren ska fyra reglage hanteras vid inställningen av en station, det krävde en del kunskap hos användaren som fick treva sig fram i stationssökandet när skalan endast visar 0-100. Jag har gjort frekvenstabeller som underlättar.
Med min utgångstransformators primärimpedans på 3 kohm är den odistorderade uteffekten 0,55 W, det är minst 20 % lägre än i originalkopplingen, och frekvenskurvan har fallit 6 dB vid 200 Hz och 3500 Hz så det är talfrekvensområdet som återges. Samma frekvensomfång är typiskt för en elektromagnetisk högtalare med metalltunga, den nutida konstruktionen med rörlig talspole inuti magneten började användas år 1932.