En blandad sida om det som hör till "gammalradio"

Antenner
En restaurerad radioapparat ska naturligtvis användas och inte bara ockupera en hyllmeter. Även om den har UKV-bandet behöver den inte stå permanent på P4 och apparater som saknar FM-del kan användas för att ta emot trevlig musik på mellanvåg kvällstid eller sändningar från hela världen på kortvåg. För detta behövs en utomhusantenn, helt nödvändig för 1930- och 1940-talsapparater som saknar inbyggd antenn och en rejäl förbättring jämfört med 50-talarnas ferritstav och utnyttjande av den inbyggda UKV-antennen på kortvåg.

Jag har parallella trådar av blank koppar spända över nockpannorna, några påstår att utfällningar från dem reducerar mossväxt och det får jag väl utvärdera med tiden, men nio apparater är anslutna till någon av trådarna och de har därmed en hygglig antenn som inte syns. Ännu bättre vore en 20-meters tråd till ett högt träd utanför huset och den som vill optimera antennen för mellanvågsbandet kan göra tråden betydligt längre. En annan lösning kan vara att använda ett stuprör eller hängränna som antenn. En inomhustråd placerad utefter golv- eller taklisten är bättre än ingenting, det går utmärkt att använda vanlig plastisolerad tunn tråd. För FM-bandet duger oftast den inbyggda antennen för lokalprogrammen men jag rekommenderar en vikt bandkabeldipol uppsatt under taklisten, den kan placeras så att nedledningen diskret hamnar bakom en bokhylla. För AM-banden finns dessutom anslutning för jord, fast det är inte säkert att den behövs. Man kan prova med en tråd till exempelvis ett värmeelement eller, om man bor nära marken, ha en lång tråd nedpetad under grästorven. För KV-mottagning är det vanligt att mottagare med låg induktans vid antennhylsan kräver jordanslutning för bästa resultat, därför anger jag i många fall värden i µH.

Programkällor
Vid nyåret 2016 stängdes många mellanvågsstationer och antalet kortvågssändare minskar ständigt. För störningsfri mottagning av musik som jag gillar använder jag en gammal rörbestyckad signalgenerator som går på AM-banden och moduleras av en cd-växlare som tar sex skivor. Ju längre tråd som är ansluten till generatorns utgång desto högre signalstyrka. Med den "lokalsändaren" är det lätt att jämföra ljudkvalitet mellan gamla radioapparater. En annan apparat är en liten strömsnål mellanvågssändare på 75 mW med synteskontrollerad frekvens och inbyggt klippsteg för modulering med Hi-Fi-kvalitet. Den kan rekvireras från USA i byggsats eller färdigbyggd.

Störningar
Modern hemelektronik alstrar störningar som hörs framför allt på på frekvenser under 3 MHz. Det är dåligt filtrerade switchade nätaggregat som förorsakar surr och brum. För att minska sådant kan man se till att strömmen är bruten till datorn, teven, digitalboxen, cd- och dvd-spelaren. Till min bärbara dator använder jag hembyggd strömförsörjning eftersom originalladdaren stör och mobiltelefonen laddas med 50 Hz-transformator istället för den lätta men störningsalstrande "reseladdaren". Tyvärr har grannarna sin störande elektronik igång, men man har i alla fall gjort vad som kan göras i det egna hemmet. Plasma-tv är riktiga störningsalstrare och på sistone har de fått sällskap av LED-lampor vars reglerdon inte har försetts med avstörningskomponenter. Med de radiomottagare som har urkopplingsbar ferritantenn märker jag att trådantennen visserligen ger starkare signal men om det finns "surr" på stationens frekvens elimineras det oftast med ferritantennen.

Våglängd och frekvens
När jag med slangbåge och haspelrulle siktade mot trädtopparna undrade förbipasserande kvinnor vad jag gjorde. Mitt svar "jag sätter upp radioantenn för kortvåg" mötte ingen förståelse, begreppet kortvåg förstod de inte och inte heller motsatsen långvåg, nutida apparaters knappar är ju märkta med P1-P4. Om man kunde se den elektromagnetiska våg som utstrålar från en sändarantenn och om man med medhjälpare och långt måttband kunde mäta avståndet mellan vågtopparna skulle man se att en långvågssignal har avståndet ca 1500 m, en mellanvågssignal ca 300 m, en kortvågssignal ca 30 m och en ultrakortvågssignal ca 3 meter. Det abstrakta våglängdsbegreppet är praktiskt när man ska bestämma längden för en effektiv radioantenn.
Om man under mätningen hade hunnit räkna hur många vågtoppar som for förbi under en sekund hade man vetat frekvensen som mäts i hertz Hz, kilohertz kHz eller megahertz MHz. Ju kortare våglängd, desto högre frekvens. Radioapparater som är äldre än femtio år har oftast skalglas med våglängd i meter angiven, dock inte på UKV-bandet som alltid har visat frekvens i MHz.

Kanal
Termen lanserades tillsammans med tv som kräver ett stort frekvensband för att överföra både bild-, ljud- och synkroniseringssignaler. Även frekvensmodulerad rundradio på UKV tarvar ett visst omfång av frekvenser så även om mittfrekvensen anges i MHz har kanalbegreppet kommit att användas även där, något som märks på tyska radioapparaters skalglas. På lång-, mellan- och kortvåg handlar det dock inte om "kanaler", man ställer in en viss våglängd eller frekvens. En enda av mina gamla apparater använder kanalnummer för mellan- och långvågsbanden, jag har för denna gjort en omvandlingstabell till frekvens.

AM och FM
Vissa korsordsmakare låter nyckelordet "radioband" ge svaret AM eller FM, jag skulle ha svarat "Harry Arnolds" om det hade funnit plats. Förkortningarna anger modulationsmetoder, sätt att påverka radiovågen så att den förmedlar information. Antingen varierar signalen i styrka (amplitud) eller frekvens i takt med talet eller musiken. Amplitudmodulering används på lång-, mellan- och kortvåg medan frekvensmodulering används på UKV där det finns gott om plats för den och den undertrycker störpulser från motorer och strömbrytare. Korrekt märkning av radions knappar, om den har MV-band (mellanvåg) och UKV-band (ultrakortvåg), är således just dessa beteckningar. I länder som USA och Japan där långvåg inte används för rundradio och den genomsnittlige lyssnaren inte anses vara intresserad av kortvåg har rubrikens förkortningar blivit vanliga men det är ju bra att förstå vad de avser, nämligen att AM står för mellanvåg "MV".

Radions ålder
Man kan ibland hitta tillverkningsdatum stämplat på t ex vridkondensatorn eller på lådans insida. Högtalaren kan ha en årtalsmärkning och den stora filterkondensatorns bägare har ofta årtal och månad påstämplat. Av rörbetyckningen kan man dra en slutsats om tillverkningsperioden, även om den inte indikerar ett precist år. Sajten Radiomuseum ger besked om lanseringsår för flertalet europeiska radioapparater och innehåller även årtal för radiorör. Eftersom sändningar på FM-bandet i Sverige startade 1956 är apparater med FM-band sannolikt inte tillverkade före 1955. Stationerna på mellanvåg bytte frekvens år 1950 efter ett beslut 1948, man kan titta på den ena änden av MV-bandet om Budapest ligger på längre våglängd än Beromünster för då är radion gjord år 1947 eller tidigare. Om apparaten är så modern att den innehåller transistorer eller ic-kretsar hittar man tillverkningsår och -månad på dem.

Priser
Jag har angett radioapparaters nypriser som jag har funnit i annonser och prislistor. Medianpriset för en nätansluten bordsradio var 285 kr år 1938, det motsvarade drygt 200 timmars lön för en manlig industriarbetare. År 1946 hade priset stigit till 365 kr, en statlig priskontrollnämnd höll ett vakande öga på priserna och fabrikanterna såg till att radiohandlarna inte gav smygrabatt på riktpriset. Strömmen kostade år 1946 25 öre/kWh, det var nog därför mina morföräldrar hade vant sig vid att "kura skymning" och begränsat radiolyssnandet till nyheter och väderleksrapport. En radiogrammofon kostade år 1950 mellan 600-1000 kr, men priset fördubblades snart i takt med ökade finesser och tilltagande levnadsstandard. Under andra halvan av 50-talet förefaller medianpriset för en bordsradio ha legat på ca 425 kr, då tjänade fabriksarbetaren ca 1000 kr/månad. Att tillverka en radio var arbetskrävande, det var före den tryckta ledningsdragningens och industrirobotens tid, och en tv kostade tre gånger så mycket.

Allström kontra växelström
Det kan ju tyckas vara bättre att en radioappararat kan användas både med likström och växelström i vägguttaget än att den bara går på växelström men det är faktiskt tvärtom, allströmsegenskapen var ett nödvändigt ont. Många hushåll fick hålla tillgodo med likström under första halvan av 1900-talet, särskilt de i storstädernas äldre flerfamiljsfastigheter. Det berodde på att när de tidigaste elnäten byggdes användes ackumulatorbatterier vid kraftstationerna som spänningsregulator, reservkraft vid kortvariga avbrott och störningsfilter. Likspänning kan inte transformeras och roterande omformare var uteslutna, så radiorören fick lägre driftspänning än optimalt och extra besvärligt blev det om nätspänningen inte var högre än 110-130 volt. Med växelspänningstransformator anpassar man enkelt apparaten till rådande nätspänning, en sådan radio har nästan alltid bättre känslighet, kortare starttid, minskad risk för nätströmsstörningar, lägre brum och högre uteffekt. Dessutom är den enklare att handskas med på servicebänken. Det dröjde på vissa håll till slutet av 1950-talet innan alla likströmsnät hade konverterats till växelström, så allströmsversioner salufördes fram till 1956/1957.

Radiogrammofoner
I mitten av 1930-talet kom elektriska grammofoner med elektromagnetisk eller kristallpickup att avlösa mekaniska tratt- och resegrammofoner. Radioapparaterna fick ett omkopplarläge för "Grammofon", men för att få fram ett fylligt basljud krävdes stor högtalare i stor låda. Radiogrammofonen erbjöd en sådan, den blev dåtidens motsvarighet till en hifi-anläggning och eftersom den utgjorde en påkostad möbel i högglanspolerat ädelträ blev den en statussymbol i välbärgade familjers hem. De första kom i slutet av 1930-talet, sedan dröjde det till krigsslutet innan de blev tillgängliga igen och 1950-talet var radiogrammofonernas storhetstid. En riktig pjäs skulle ha skivväxlare för 8-10 skivor, på stenkakornas tid rymde en skiva inte mer än fyra minuters speltid och för klassisk musik med dess långa stycken erbjöds en packe skivor där alla skulle spelas på sida 1 i följd, varefter paketet vändes och baksidorna spelades i följd. Därmed fick man upp till 40 minuters lyssning utan att behöva resa sig ur fåtöljen. Från början av 50-talet gjordes grammofoner omkopplingsbara för vinylskivor som i mitten av decenniet trängde undan 78-varvarna. Omkring 1950 fanns trådspelare i vissa Luxor-apparater, lämpliga för inspelning av radioutsänt tal, "den talande tråden". En sådan kunde vara kombinerade med skivspelaren och erbjöd den kanske chockartade upplevelsen för ägaren att höra sin röst "utifrån", utan skallbenets medhörning.

Det blev vanligt att förse radions förstärkardel med dubbla slutrör för högre uteffekt och bas- och diskantkontroller fick stort variationsområde för att hantera skivbrus och den basreducering som sker vid gravyr av en skiva. Under andra världskriget och fram till 1954 hade svenska radiofabrikanter skydd av importstopp, det innebar en högkonjunktur för svensk möbelindustri, och först 1954 kom importen från Tyskland igång. Radiogrammofonerna i den högsta prisklassen, dvs över 2000 kr, försågs ibland med bandspelare. Under de sista åren av 50-talet gjordes de inte längre som statusmöbler, tv:n hade övertagit den rollen, de fick därmed en stramare utformning, lådor på smala ben med en enkel skivspelare för vinylskivor, som inte fungerar bra i skivväxlare eftersom de är för lätta och glatta för att fästa mot den underliggande skivan. LP-skivan gav dessutom tillräckligt lång sammanhängande speltid.

Kortvågssatsningen
Perioden 1938-1941 var en guldålder för utvecklingen av rundradiomottagares kortvågskapacitet. Innan superheterodynprincipen slog igenom i mitten av 1930-talet hade mottagarna inte den selektivitet som krävdes på kortvåg, men efter år 1935 fanns KV-bandet i regel med. Mottagning var dock problematisk eftersom det satt oktodrör i frekvensomvandlaren och när den automatiska förstärkningskontrollen ändrade strömmen i röret i takt med signalstyrkan ändrades frekvensen så att KV-lyssnaren fick sitta och parera med avstämningsratten. Först 1937 kom bättre blandarrör med triod-hexoden och annonserna tillkännagav stolt "nu med stabiliserad kortvåg". Apparater med högre pris än medelradion försågs med avstämt HF-steg för bättre känslighet och undertryckning av störning från spegelfrekvensen som i 1930-talets apparater förorsakade interferenstjut. Bandbredden kunde varieras för att passa både KV där stationerna ligger tätt och lokalmottagning på MV där man eftersträvar bästa möjliga ljudkvalitet. Bandspridning på kortvåg underlättade inställningen och KV-delen uppdelades under 1940-talet på upp till fem områden. Av skalan framgick vilka sändare som fabrikanten trodde att allmänheten ville lyssna på.

Teknikutvecklingen gick alltså snabbt under "guldåren" och den måste ha drivits på av kundernas intresse. Det var en politiskt orolig tid som torde ha medfört ett behov av nyheter från fler håll än Sveriges radio, musikutbudet var brett och jazzälskarna kunde lyssna på nordamerikanska stationer och de som ville förkovra sig i främmande språk fick tillfälle att utveckla sin hörförståelse. Det bör ha varit samma känsla av att världen kom in i det egna rummet som när Internet blev populärt på 1990-talet.

Ljudkvalitet
En radiomottagare som är konstruerad före 1955 då UKV-bandet togs i bruk har oftast "mörkt" ljud, dvs. saknar bra diskantåtergivning. Huvudorsaken är att sändarna på lång-, mellan- och kortvåg måste ligga nära varandra i frekvens på grund av trängseln i etern, och diskanttoner förorsakar större bandbredd än vad som får plats utan att en närliggande station störs. Frekvensavståndet 9 kHz motsvarar max 4,5 kHz tonfrekvens och Radiotjänst sände inte ut programmaterial som översteg 5 kHz. Frekvensområdet begränsas även av de resonanskretsar i radion som skiljer stationerna åt. Eftersom även basåtergivningen i den lilla radiolådan var svag, högtalarkonen var styvt upphängd och tillverkaren sparade in på utgångstransformatorns storlek, upplevdes ändå ljudet som balanserat. Lågfrekvensförstärkaren försågs med diskantavskärande filter för att minska brus vid svag mottagning, det var ju ingen idé att förstärka sådant som inte sändes ut, och dåtidens grammofonskivor av shellack gav så högt nålbrus att man för avlyssning rekommenderade brant avskärning vid 7 kHz. Radiolyssnaren hade vant sig vid hur en radio skulle låta.

Med FM på UKV-bandet gjordes sändarna för att klara 40-15000 Hz, alltså Hi-Fi, studiomikrofonerna fick ökat frekvensomfång och vinylskivan med mikrospår sänkte nålbruset och gav bra diskantåtergivning. Radioapparaternas ljuddel förbättrades i och med FM-bandet och påkostade varianter fick både högre uteffekt, separata diskanthögtalare och kraftigare basåtergivning för tonbalansens skull, men många äldre radiolyssnare tyckte att det nya ljudet var obehagligt vasst så de dämpade diskanten med tonkontrollen. Om en bra yttre högtalarlåda ansluts till en FM-mottagares extra högtalaruttag blir ljudet njutbart även från en liten köks- eller sovrumsradio.

I Tyskland som hade börjat med UKV FM tidigare än Sverige tävlade fabrikanterna från och med år 1954 om att leverera en radio som gav "3D-ljud", trots reklamfloskeln en klar förbättring av diskantåtergivningen med hjälp av högtalare på radioapparatens sidor. Högfrekventa toner sprids i en smal sektor framför högtalaren och den som befinner sig bredvid apparaten går miste om dem, men tack vare sidställda högtalare för det höga registret och reflektion från hårda väggar blir lyssnarens placering mindre viktig. Även försök med fasförskjutning gjordes för att skapa "rymdverkan", men utan kommersiell framgång.

Snabbinställning
I de flesta hem stod radion permanent inställd på lokalsändaren, det fanns bara ett svenskt program, man förstod inte främmande språk och intresset för andra länders musik var svagt. Det ansågs nog onödigt att ändra rattarna, svårt att ställa in sändarna ordentligt och riskabelt att inte hitta tillbaka efteråt. I en reklamtext år 1940 påpekade Philips detta, att de kompetenta radioapparaternas kapacitet förblev outnyttjad, och informerade med stolthet om sitt snabbvalssystem "Linodyne" där man med enkel knapptryckning kunde hoppa mellan favoritstationerna. Knapparna kunde vara mekaniskt kopplade till kammar som försköt vridkondensatorn eller de kunde aktivera en motor som drev den till ett förinställt stoppläge. Om denna modefluga ökade lyssnandet på främmande stationer vet jag inte, i varje fall fick köparen betala rejält för tekniken. Ett annat och enklare sätt att stimulera användarna att ta del av radioapparatens möjligheter var att ha en särskild knapp för lokalsändaren, en finess som fanns på mera påkostade modeller. Antingen kunde man ställa in den med en ratt på baksidan eller så hade en tekniker gjort inställningen inuti radion vid leveransen. Numera är det självklart med snabbknappar på den transistoriserade FM-radion när det finns många program att välja mellan, men de styr inga rörliga delar och är därför en billig lösning.

Stationsnamn på skalan
Jag letade upp skalans orter i kartboken, det var spännande för en trettonåring att utlandet hördes i en radio som annars var permanent inställd på Motala och användes för TT-nyheter och väderrapport. Hur många vet var Beromünster eller Vigra ligger och vad det blev av Köningsberg? Visst var det praktiskt att se vad man hade ställt in och namnen stämde i många stycken ännu i början av 1970-talet. Det förefaller som om varje radiotillverkare har sitt urval av stationsnamn på mellanvågen, på långvågsbandet är det större överensstämmelse. Den engelska Marconin från 1938 har bara Motala och Hörby som svenska stationer, däremot en rad brittiska och irländska sändare. Den holländska Philipsradion från 1947 har inga tyska sändare angivna. Den tyska Grundigradion från 1956 har däremot gott om tyska sändare, däribland fyra AFN-sändare på mellanvåg som var soldatradio ( Armed Forces Network) för de brittiska och amerikanska förbanden. Dessutom finns tre RIAS-frekvenser (Rundfunk im amerikanischen Sektor von Berlin) med USA-finansierade sändningar riktade till östtyskarna. Nordliga svenska sändarorter som Luleå och Östersund saknas däremot, liksom finska sändare. De större svenska sändarorter man återfinner på skalan är Motala och Luleå på långvåg, även Östersund finns där på apparater från 1956-1957 men från 1958 är den flyttad till mellanvåg. Övriga svenska mellanvågssändare fanns i Falun, Hörby, Göteborg, Stockholm och Sundsvall. Min Grundig från 1958 har även Umeå, vars blygsamma sändare inte finns ens på de svenska radioapparaterna.

Vissa mellanvågsfrekvenser var upplåtna för relästationer med låg effekt för lokal täckning, sådana fanns till exempel i mellanstora städer. Skalan anger Sverige eller Svensk relä eller på Grundig GLW (=Gleichwelle). Beteckningen kommer sig av att dessa relästationer hade noggrant kontrollerad frekvens och modulationsgrad så att det gick bra att lyssna även i skarven mellan deras täckningsområden. De tyska apparaterna har på långvågsbandet markeringar för sex schweiziska trådradiofrekvenser och min Löwe har fyra markeringar för tyska. Mina tyska transistormottagare från början av 1970-talet har ingen skalanpassning för skandinavisk marknad, det lönade sig väl inte. Som jag nämnt tidigare beslutades år 1948 om en ny frekvenstabell för europeiska långvågs- och mellanvågssändare, den trädde i kraft 1950. Efter 1959 sänktes LV-frekvenserna med 2 kHz och MV-frekvenserna höjdes med 1 kHz, en indelning som har stått sig sedan dess.

Lägg märke till hur elegant AGA-apparaternas mellanvågsskala är utformad med bra spridning av stationsnamnen, det är tack vare lyckad kurvform av vridkondensatorns plattor. Med en våglängdslinjär kondensator blir det sådan trängsel på den högfrekventa halvan som Luxor 399 uppvisar. Tyska mottagare har kanalnummer 2-43 (2-55) på UKV-bandet, dessa saknas på svenska apparater. Däremot har jag sett att Radiola och Luxor har kanalnummer på MV och LV. Med 9 kHz kanalavstånd kan man räkna ut frekvensen om man vet var bandet börjar i den lågfrekventa kanten. Svenska sändningsorter på UKV har jag bara på en Centrumradio från 1959. Graetz och Löwe har däremot gott om markeringar för tyska FM-sändare.

"Radiogodis"
Vi vet att bananer utgör lämplig förtäring vid radiokalas eftersom ätandet inte förorsakar störande ljud men hur är det med radiokaka? Ordet lanserades på 1950-talet men receptet med kex, kakao och kokosfett fanns publicerat redan på 1920-talet under annat namn. Visst är det lätt att associera till radions mellanvågsskala!

Åter till startsidan