Pentoder för lågfrekvens- och högfrekvensförstärkare i rundradiomottagare
Det är ovanligt att finna pentoder som ingångssteg i LF-förstärkare, visserligen ger deras höga förstärkning utrymme för stark negativ återkoppling men en dioddetektor lämnar så hög nivå att det räcker med hög-µ triod följd av brant slutrör. Rör för lågnivåförstärkning på lågfrekvens är inte avsedda för automatisk förstärkningsreglering (AFR), de har tvär avstängning av strömmen med tilltagande negativ förspänning. Ju mindre format desto stadigare upphängning av elektroderna och därmed större motståndskraft mot mikrofoni. Spiralisering av glödtråden inuti katoden reducerar störande magnetfält. Brantheten ligger omkring 2 mA/V och de är avsedda för låg anodström.
År 1933 kom Philips med E446, ett stort rör med glöddata 4 V och 1,1 A Det har 5-polig stiftsockel som bör monteras med mjuka mellanlägg mot chassiet. Telefunkens motsvarighet var RENS1284. Toppkontakten ansluter anoden istället för styrgallret, något som utsätter gallerledningen för olämplig närhet till glödtrådarna. Efterträdaren AF7 från 1935 för brunnsockel och med lägre glödström 0,65 A har däremot gallret till toppen och formatet är mindre med mindre risk för mikrofoni. Än mindre är EF6 från 1936 som ingick i Philips röda serie för brunnsockel och med så låg glödström som 0,2 A vid 6,3 V. Låg glödeffekt ger låg risk för brum och efterföljarna fick samma glöddata. Ett alternativ med oktalsockel blev EF36 från 1939 och en förbättrad variant av det var EF37 för lägsta brum och mikrofoni. Telefunkens stålrör EF12 från 1938 har ungeför samma data som EF6. Ett miniatyrrör är EF40 från 1948 med rimlocksockel och bättre data än tidigare typer. Samma elektrodsystem användes i EF86 från 1954 och fram tills transistorerna tog över.
Den amerikanska dubbeldiod-pentoden 6B8 från 1936 gjordes både som metallrör och glasrör med oktalsockel. Trots att den har begränsad regleregenskap användes den främst som LF-rör med branthet 1,1 mA/V och sitter i en av mina apparater från 1939.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Mellanfrekvensrör måste ha god isolation mellan styrgaller och anod eftersom förstärkningen blir hög. Endast reglerrör utfört för AFR duger, det ska kunna hantera reglerspänning på -30 V utan adderande distorsion. Reglerfunktion fås genom att styrgallret till en liten del lindas med glesare varv där elektroner kan passera när huvuddelen spärrar. Om ett HF-steg föregår blandarröret utgörs det ofta av samma typ som MF-röret som där arbetar med mycket lägre förstärkning för att inte överstyra blandarröret.Philipsröret E447 från 1933 med 5-polig stiftsockel kallades Selektod och har brantheten 2 mA/V. Telefunkens motsvarighet var RENS1294 som också har anoden till toppkontakten och glöddata 4 V 1,1 A. Året därpå kom AF2 med samma sockel och i stort sett samma data förutom att det har branthet 2,5 mA/V och hanterar lägre reglerspänning. Den förbättrade typen AF3 för brunnsockel kom år 1935 med glöddata 4 V 0,65 A, styrgallret till toppkontakten och större reglerområde än AF2. Brantheten är 1,8 mA/V. År 1936 var det premiär för det mindre EF5 i Philips röda serie med glöddata 6,3 V 0,2 A, branthet 1,7 mA/V och avsett för brunnsockel. Två år senare var det dags för den förbättrade versionen EF9 med samma glöddata men brantheten höjd till 2,2 mA/V. En betydelsefull skillnad mot tidigare rör som hade haft fast skärmgallerspänning är att den i EF9 är glidande, dvs. med seriemotstånd istället för spänningsdelare, något som minskar risken för korsmodulation och brummodulation. Sådan konstruktion blev därefter allenarådande. Trots reglergallret rekommenderades EF9 även som LF-rör och användes som sådant i en del radior. EF39 från 1939 är samma rör fast med oktalsockel. I EBF2 från 1938 med brunnsockel hade Philips även fått in två dioder utan ökning av glödströmmen, pentoden har glidande skärmgallerspänning men brantheten är något lägre, 1,8 mA/V, än i EF9. I Telefunkens stålrörsserie från 1938 motsvaras EF9 av EF11 och EBF2 av EBF11. I den förbättrade versionen EF13 med branthet 2,3 mA/V är skärmgallerströmmen reducerad så att rörbruset blir mindre och därför passar röret bra som HF-steg. Philips försök med lägre rörbrus blev EF8 från 1938, en egenartad konstruktion med fyra galler varav ett hade funktionen att skugga det bakomliggande skärmgallret för att sänka dess ström och därmed brusnivån. Röret som har brunnsockel och branthet 1,8 mA/V har sämre inre isolation galler-anod och var därmed lämpligt endast som HF-steg vilket ett fåtal radior var utrustade med. Telefunken lyckades bättre.
Skärmning utfördes i europeiska rör med ledande metallfärg på glasets utsida och en jordande blanktråd var inmålad i färgen. Både den och den ofördelaktiga bakelitsockeln försvann i och med helglasröret EF22 från år 1942 med 8-polig loktalsockel som har samma elektrodsystem som EF9 men med alla anslutningar i botten och skärmning i form av ett nät inuti röret. Allströmsversionen heter UF21 och dessa rör användes till slutet av 1940-talet då rimlockröret EF41 (UF41) från 1947 ersatte dem och behöll samma data. EAF41 från 1947 har brantheten 1.8 mA/V och bromsgallret till katoden, det ersattes året därpå av EAF42 med branthet 2,1 mA/V och bromsgallret separarerat till eget stift vilket gav möjlighet till fördröjd AFR-spänning. EAF42 användes även som LF-rör men då rekommenderades gummimellanlägg vid rörhållaren. Novalröret EBF80 från 1950 med brantheten 2,2 mA/V och 0,3 A glödström ersattes år 1955 av EBF89 som med brantheten 4,5 mA/V blev det bästa diod-pentod-röret. Det mest använda MF-röret i radior med FM är EF89 från 1954 med glödström 0,2 A och branthet 3,6 mA/V. Några fabrikanter vågade sig på det för tv framtagna EF85 från 1951 med brantheten 6 mA/V och glödströmmen 0,3 A, kapacitansen galler-anod är högre än för EF89 och därmed risken för instabilitet men å andra sidan är anodimpedansen lägre. Som HF-steg är det ett utmärkt val. EF80 med brantheten 7 mA/V som togs fram för tv år 1950 är inte reglerrör men det har använts som andra MF-steg på 10,7 MHz i mottagare med FM där det går som amplitudbegränsare med låg ström och utan AFR.
En amerikansk pentod var 6D6 från 1933 med 6-polig sockel, glödström 0,3 A och branthet 1,6 mA/V. Den avlöstes år 1935 av metallröret 6K7 med oktalsockel, samma branthet men tillåtet att använda med glidande skärmgallerspänning. Den kompakta konstruktionen utan klämglasfot innebar att toppkontakt inte behövdes men den bibehölls för att röret skulle vara kompatibelt med glasrörsversionen 6K7G som producerades parallellt och var billigare. I metallröret 6SK7 från 1938 hade toppkontakten utgått, S i beteckningen står för "single-ended", och brantheten var höjd till 2 mA/V. Det tillverkades även i glasversionen 6SK7GT där T innebär tubulär form. Brittiska motsvarigheter till 6K7G var W63 från 1937 och KTW63 från 1938, i det sistnämnda hade bromsgallret ersatts av styrplåtar för att man skulle undgå licensavgift till Philips. KT står för "kinkless tetrode" utan problemskapande krökning av arbetskurvan. Helglasröret 7H7 från 1940 med loktalsockel har samma elektrodsystem som 6SG7 med brantheten 4,2 mA/V och glöddata 6,3 V 0,3 A. Strypspänningen är lägre än för tidigare nämnda rör. Det sitter som MF-rör i en av mina radior från 1947 och skulle fungera bra även som HF-steg. Det 7-poliga miniatyrröret 6BA6 (europeisk beteckning EF93) med branthet 4,4 mA/V kom som ersättare år 1946 och användes i några svenska apparater under tidigt 1950-tal och utgjorde standardrör i trafikmottagare ända till 1970.
Batterirör för 1,5 V torrbatteri lanserades år 1940. DF21 med oktalsockel, branthet 0,7 mA/V och glödström 25 mA var inte gjort för förstärkningsreglering och användes bäst som LF-förstärkare. DF22, också med oktalsockel, branthet 1,1 mA/V och glödström 50 mA var däremot ägnat både som HF- och MF-rör. Rekommenderad anodspänning var för båda 90 V. Telefunkens stålrör DF11 har data som DF21 med lika begränsad reglerförmåga. Det kom inga batteripentoder i 40-serien med rimlocksockel eftersom det i USA år 1947 hade utvecklats miniatyrrör för 7-polig sockel. 1T4 (europeisk beteckning DF91) har glödström 50 mA och branthet 0,87 mA/V vid anodspänning 67 V medan 1L4 (europeisk beteckning DF92) från 1949 har glödström 50 mA och branthet 1 mA/V vid 90 V anodspänning. Båda typerna med god AFR-egenskap har bromsgallret kopplat till katoden, det har även DF96 från 1953.med den lägre glödströmmen 25 mA, branthet 0,85 mA/V vid anodspänning 67 V men med lägre strypspänning än föregående rör. Efterföljaren DF97 från 1954 med 25 mA glödström och branthet 0,9 mA/V vid 67 V anodspänning har större reglerområde och användes som MF-rör men gjordes till skillnad från de tidigare nämnda med separat bromsgalleranslutning och kunde därmed användas som blandarrör med separat oscillator. Efter 1950-talets slut tog transistorerna över och de dyra anodbatterierna slutade tillverkas.