Rörbestyckad ljudteknik från 1950-talet
Mitt "opus 1" från sent 1950-tal med EL84 i push-pull och separat förförstärkare med tonkontroller finns inte kvar. Mitt rörbestyckade bygge från 2019 fungerar och har fått bakstycke och plåtsvep. Ursprunget var en hembyggd förstärkare från 1951 avsedd för både drivning av en graverdosa för 78-varvare och avspelning av sådana skivor. Där satt två 6V6 i push-pull för 8 W, jag behöll chassiet med utgångstransformatorn och den graverade panelen med grön hammarlack och byggde om med tidstypisk design. Två 6L6G ger 15 W uteffekt, frekvensområdet är 20 Hz-15 kHz vid -1 dB och motkopplingsfaktorn 6. Två 6SL7GT utgör tonkontrollsteg och fasvändare, likriktaren innehåller kiseldioder, zenerdioder och stabilisatorrör. De tre ingångarna har varsin nivåkontroll, mikrofonkontakten täcker nu bara ett hål men ledig rörhållare finns för förstärkning. Grammofoningången är avsedd för kristall- eller keramisk pickup utan frekvenskorrigering. Chassi.
Denna förförstärkare från andra halvan av 1950-talet är ett prydligt hembygge men inte mitt, jag betalade 40 kr för det på auktion. Det innehåller tre dubbeltrioder ECC83 och likriktare med selenbryggor för anod- och glödspänning, bygget kan vara utfört efter artikel i Radio & Television eller en bok av Jan Bellander. På fronten bakom plexiglas är tonkontrollerna märkta med dB relativt 1 kHz och förutom volymkontrollen som saknar uttag för styrkeberoende tonkompensation finns en dämpsats med 10 dB-steg. I grammofonläget är känsligheten 4 mV för 1 V ut vid magnetisk pickup och 100 mV för kristallpickup, i bandläget 225 mV. Tydligen ägde byggaren två FM-tillsatser, något som får mig att gissa på 1956 som byggår. För grammofonavspelning finns omkopplingsbara filter för motorbuller (fungerar inte nu) och skivbrus samt val av frekvenskompensering för de olika standarder som skivbolagen hade före 1960-talet. "Rak" användes med kristallpickup. Ljudentusiasten hade nog märkt skivkonvoluten beroende på bolag och årtal. Framfötterna innehåller indikeringslampor, på baksidan har tre ingångar egen nivåkontroll. Chassi. Baksida.
Frekvenskompensation för grammofonskivor är ett kapitel för sig. Redan från början graverades 78-varvs lackskivor med frekvenser under 250 Hz dämpade utefter en fallande kurva ned till 20 Hz, dels för att bastoner har sådan styrka jämfört med högre frekvenser att de tar större spårbredd och därmed minskar speltiden och dels för att graververket i sig ger större sidosvängningar vid låga frekvenser. Vid avspelning måste motsvarande bashöjning ske i förstärkaren för balanserat ljud. Basreduceringen blev därefter kraftigare och startade vid 500 Hz och under 1940- och 1950-talen skedde även diskanthöjning vid gravering, engelska Columbia, HMV, Sonora, Polydor och Metronome följde den standarden. Frekvenskorrektionen vid avspelning minskade även skivbruset. När mikrospårsskivor av vinylplast kom (omkring år 1950) skedde även på sådana bassänkning och diskanthöjning, men skivbolagen tillämpade lite olika kurvformer. Engelska Decca använde normen "ffrr" på alla sina skivor, engelska Columbia hade sin norm för mikrospårsskivor medan amerikanska Decca, EMI, HMV, Deutsche Grammophon och Philips följde normen "AES" för sina vinylskivor. Den standard som kallas RIAA (Recording Industry Association of America) lanserades år 1952 i USA, blev genomförd i Europa från år 1955 och innebär att de lägsta bastonerna reduceras till en tiondel och de högsta diskanttonerna är tio gånger starkare relativt 1 kHz vid gravering. Skillnaderna mellan mikrospårsnormerna är inte större än att de kan hanteras med ordinarie tonkontroller såvida man inte är ortodox audiofil, däremot är det motiverat att ha ett separat läge för gamla 78-varvare. Frekvenskompensering behövs med pickuper som har rak frekvenskarakteristik, kristallpickuper och keramiska pickuper ger fallande utspänning med stigande frekvens och har därmed en viss egen frekvenskompensering men inte tillräckligt stor. Denna förförstärkare används därför bäst med magnetisk pickup.
