Uppdaterad 2003-03-27
Tillbaka till S.U.N.K.
Artikel av Hans Sundkvist.
Artikeln är publicerad i Jamtlands Tidning 2002:1
Genvägen.
En vanlig lördagskväll i juni hemma i Brattbäcken, nån gång i slutet av 80-talet, hade jag och
min kompis Lars fått höra att det skulle vara en s.k. Rock-konsert i Laxsjö, med den på den
tiden berömda orkestern ”tres Hombres” från Järpen. En annan kompis, Petter från Järpen,
som brukade hjälpa nämnda orkester med PA-anläggning m.m. hade tipsat mig om
tilldragelsen. I övrigt tycks jag minnas att annonseringen på vanligt Jamtskt manér hade varit
rätt så sparsam.
Vi begav oss iväg i min gamla Mercedes 200 bensin, modell 123, som med tysk precision
värdigt mullrade iväg. När vi kommit ner till Tåsjö träffade vi två unga damer, Eva och Anna,
som på vårt förslag glatt följde med på resan. (Här är egentligen det mest anmärkningsvärda i
denna historia, att en lördagskväll i Tåsjö lyckas ragga upp två tjejer!) Resan till Laxsjö var i
stort sett utan överraskningar, ca 12 mil enkel resa var ju inget nämnvärt avstånd heller. Väl
framkomna så kunde man konstatera att annonseringens sparsamhet gett resultat, publiken var
rätt så gles, och bestod väl mest av orkesterns vänner och bekanta samt några vilsna
mopedburna tonåringar från Föllingetrakten. Detta oaktat så rockade tres Hombres loss
ordentligt, så jag ansåg väl inte resan vara helt förgäves, även om Eva och Anna såg ganska
uttråkade ut redan från början.
När grabbarna spelat färdigt, och Petter demonstrerat de rörbestyckade (dubbla KT-88!)
slutstegens olika finesser och förmågor, så anträddes till slut resan hemåt. Nu var timman rätt
sen, och hemresan kändes ännu mer händelselös än vad framresan varit. Anna och Eva hade
somnat i baksätet och Lars mixtrade slött med bilstereon. Det var då som nån av oss, jag eller
Lars, minns inte riktigt vem, kom på den briljanta idén att leta rätt på en genväg! Det är ju
alltid roligare och mer spännande att leta rätt på en gammal skogsväg än att följa den tråkiga
gamla länsväg 343 (numera riksväg 45). Sagt och gjort, innan tjejerna där bak hunnit vakna
var beslutet fattat: Vi skulle försöka leta rätt på den gamla ”Lappbrovägen”, som enligt
sägnen löper längs södra sidan av Tåsjöälven, från ”Lappbron” över Flåsjöån, upp till Tåsjöns
utlopp. Namnet kommer av att vägen förr använts vid renflytten innan Tåsjödammens
uppförande 1948 slutligen satte stopp för renflyttar över Tåsjön.
Efter Stornäset svängde vi så följaktligen vänster mot Skirsjöedet, fortsatte på den nyare
skogsbilvägen upp mot Klingerselet, och tog vänster vid bron över Flåsjöån. Där stod vi
emellertid inför ett vägval: Till vänster fortsatte skogsbilvägen västerut, och till höger löpte en
gammal smal ogrusad väg mot norr, men efter en kort stunds övervägande kom vi, (Jag och
Lars) fram till att det var den lilla smala vägen som måste vara den riktiga Lappbrovägen.
Flickornas yrvakna protester från baksätet stärkte oss i detta beslut. Vi anträdde således den
lilla gräsbevuxna vägen, som i den ljusa försommarnatten såg ut att vara helt OK. De grunda,
knappt synliga spåren av en mindre hjultraktor tydde på att vägen var torr och att bärigheten
borde vara tillräcklig för vårt fordon. Det hade heller inte växt in alltför mycket ris från
vägkanten för att kunna stoppa oss. Efter någon kilometer och ett antal små kurvor och backar
märkte jag att vägen gradvis blev sämre, traktorspåret blev lerigt och riset hängde allt längre
in i vägen, men jag var ännu inte särskilt oroad, Mersan hade jag ju utrustat med 15-tumshjul
från en Mersa-lång, och förstärkta framfjädrar från en 300D, så den hade skaplig markfrigång.
Efter ytterligare en krök blev vägen nu plötsligt betydligt sämre, traktorspåren var djupa i
leran, på vägkanten låg en större trave björk, och det var tydligt att man här hade stått och
lastat ved på ett traktorekipage. När jag konstaterat detta så hade vi kommit så långt att vägen
var så lerig att det var helt uteslutet att stanna, då hade vi fastnat direkt! Det fanns bara en sak
att göra: Full gas framåt! Det studsade och small rätt bra förbi björktraven, Flickorna skrek
och Lars satt helt tyst och höll i sig. Jag kunde dock se ett litet krön längre fram där vägen såg
ut att vara torrare och bättre, så jag höll plattan i mattan genom leran och riset, ända fram tills
vi lyckats ta oss upp på krönet där vägen mycket riktigt var torr och rätt så stabil. Jag stannade
bilen och vi klev ur för att bedöma situationen. Bilen hade lera på hela navkapslarna och en
bit upp på dörrarna. Jag kunde dock inte se några yttre skador annat än att ett stänkskydd hade
fått liten smäll och nu pekade i rät vinkel ut från karossen.
När jag tittade längs vägen framöver så såg den ut att vara rätt så igenrisad, traktorspåren hade
också upphört efter björktraven, så nu hade jag tagit oss dit ingen verkade ha framfört
motorfordon på mycket länge. För säkerhets skull, även om jag tyckte det var litegrann att
fuska, så gick jag och Lars ett stycke framöver vägen för att rekognosera. Detta visade sig
vara klokt, eftersom väglaget redan efter knappt hundra meter övergick till rena blötmyren. Vi
fick vända eftersom myggjagarna började ta in vatten, och vi kunde konstatera att vägen
knappast var framkomlig med annat än bandfordon.
Detta innebar att vi, i praktiken, nu stod vid vägs ände. Nesligen fick jag erkänna att vi måste
vända om. Flickornas konstruktiva kritik i stil med ”Vad var det vi sa?”, ”Ni ä ju knäppa i
huvet!” och ”Det här går aldrig!” lättade naturligtvis upp stämningen. Nu fick jag försöka
vända på Mersan mellan tallar, granar, stenar och stubbar på den korta bit av vägen som var
någorlunda torr och hård. Detta gick rätt bra, förutom att tidigare nämnda stänkskydd nu helt
revs loss från bilen. När den treuddade stjärnan till slut pekade i rätt riktning, så återstod dock
att återigen forcera lervällingen vid björktraven, nu i andra riktningen. Jag höll fullt på tvåan
och höll tummarna utåt, och lyckades faktiskt komma igenom, lyckligt levererande sällskapet
åter till civilisations-sidan av nämnda vedtrave.
När vi framåt morgonen till slut anlände åter till Tåsjö kunde vi konstatera att genvägen
endast försenat oss ca 3 timmar.
Det var sista gången Eva och Anna följde med mig på Rockkonsert.
/HS
Tillbaka till S.U.N.K.