ZF2QL
och ZF2MW På
DX-semester till
ZF med 24 timmars varsel Redan under min förra DX-semester våren 2001, som gick till Madeira Isl, CT3 började funderingarna på en ny semestertripp, till ZF, Grand Cayman Island i Carribien.
Vi hade fått ett bra pris eftersom biljetterna inte gick att av- eller omboka ens om man så skulle dö, och det hade vi ju inga planer på. Allt verkade vara under kontroll. Det fina med ZF var att det skulle finnas en klubbstation med riggar och antenner. Dessutom hade vi egen guide – Kjell. Alltså fanns det ingen anledning att planera i förväg – bara att packa ner en extra T-shirt och dra iväg när tiden var inne. Den 11 september förändrades världen. Terrorattacken mot World Trade Center i New York. Visst funderade man en extra gång om det var klokt att åka. Det var nu bara en vecka till avfärd. –Vi får se hur det utvecklar sig, vi kan ju inte avboka biljetterna så det är bara att vänta och se hur läget utvecklar sig sa Ronnie. Kjell DZZ fick vi inte tag på…. Vi ringde och skickade E-mail. Nåja, han hör väl av sig. Ronnie hade varit inne på Brittish Airways hemsida på Internet. Där såg han att incheckningstiden i London var ändrad till minst tre timmar före avgång. Vi hade bara en dryg timme till vårt förfogande. Hmmm… Iväg med ett E-mail till resebyrån. Två dagar innan vi skulle åka fick vi svar från resebyrån som tydligen lyckats med konststycket att boka om de icke ombokningsbara biljetterna till en flight tidigare från Köpenhamn.. –Hej, jag har bokat om Bengt och Ronnie…. Trevlig resa. Jaha, men Kjell då undrade vi? Nytt E-mail och nytt svar: –Kjell bokade av resan för en vecka sedan. Han skall inte åka. Visste ni inte det? –Jaså? Nej, det hade vi ingen aning om!? 24 timmar kvar till avresan. Vi vet inte var vi skall bo, vem vi skall träffa, vem som har hand om radioklubben, var vi får våra ZF-tillstånd. Allt detta hade ju Kjell lovat att ordna. Över en knagglig mobiltelefonförbindelse fick vi kontakt med Kjell. Han satt då på ett hotellrum i Georgien. Allt hade kört ihop sig och han var tvungen att åka vidare direkt till Kroatien sa han. Han hade inte haft möjlighet att ordna varken boendet, bilen eller kontaktat den lokala klubben på Grand Cayman Isl. Den knastriga förbindelsen bröts och sedan dess har vi inte hört av Kjell. -Med sådana vänner behöver man sannerligen inga ovänner! hi -Vad gör vi nu då? I ett gammalt E-mail från Kjell fann vi en anropssignal han nämt, ZF1EJ. Det var den mest konkreta information vi hade. Vi sökte på nätet och hittade hans E-mail adress. Snabbt iväg med ett mail med en vädjande förklaring till vår minst sagt lite märkliga situation. Andrew som ZF1EJ heter, svarade sent på kvällen, sex timmar innan avresetid. -Hi Ben and Ron, no I have not talked to Kjell for a long long time… However, you are both most welcome staying at the club-station. Just give me a call when you arrive at the Airport. Bring your own radios as our club rig is not working very good. All antennas are OK. No problems! Allt OK. Vi packade väskorna. Endast handbagage med mjukt innehåll var tillåtet på flyget så det blev till att stuva ner IC706:orna och nätdelarna i resväskorna och hålla tummarna för att de skulle överleva ”bagagekrossen” och förhoppningsvis också komma fram till rätt ö! Lördag morgon. Flyg från Köpenhamn – via London och Miami – och slutligen efter 26 timmars tröttande resa med säkerhetskontroll på säkerhetskontroll var vi framme. Georgetown på Grand Cayman Isl. Det var sent på kvällen och vi checkade in på första bästa ställe, Sammy´s Airport Inn, bara en våglängd (500 kHz) från flygplatsen. Dushade och tog en kall öl i baren. Mmmm.. tänk att en öl kan smaka så gott…. vi tog en till.
Andrew visade vägen till Cable and Wireless kontor där vi skulle få ut våra amatörradiotillstånd. Kontoret visade sig vara en oanselig, mikroskopisk liten barack strax intill en hög länkmast med div paraboler och kom-radio antenner. Vi travade in och blev vänligt bemötta av en tekniker. Var så god sitt ner, Janet Munro Executive Officer, som har hand om amatörradiolicenserna kommer nog när som helst. Rummet var fullt av stativ med sändare och mottagare. Ur högtalarna hördes hur folk pratade, tonsignalering, telefontrafik och taxi. Efter tio minuters väntan började teknikern bli orolig och ringde hem till Janet. På telefonsvararen meddelades att hon var sjuk och tänkte så förbli hela veckan. -Sorry, looks like we have a problem here boys. Dj-lar! Efter lite småpratande började teknikern rota bland Janets pärmar och papper. Han trodde att han eventuellt visste hur hon brukade göra. I en hög med papper hittade han en liten anteckningsbok med en massa anropssignaler i en lång rad. -OK…hmm let me see… -What call you prefere? -ZF2QL sa jag! -Let me see….O….P….Q…. no QL here. OK, I´ll give you the ZF2QL. –I am not supposed to do this… Janet will kill me! -Well…MW ..ZF2MW is OK for you Ronnie. Efter en stund hade teknikern även lyckats få fart på skrivaren, och ut kom våra efterlängtade tillstånd. –25 USD each! -Good luck boys! Här kan man inte klaga över någon överdriven byråkrati precis!
Det första stället vi hittade var ett ruffigt motell på Prison Road, granne med öns fängelse. Ett slitet och dammigt ställe. 90 USD natten. Eftersom rummen var utrustade med endast en säng avstod vi gärna, och letade vidare. Vi fortsatte österut och efter c:a 10 km kom vi till Bodden Town och Turtle Nest Inn. -Jo det ser väl bra ut sa Ronnie – och dyrt. –Ja…nej det här är nog inget för oss sa jag, men vi kan ju alltid höra efter vad det kostar, nu när vi ändå är här. Värdparet Alain and Marleine hälsade oss varmt välkomna.. P g a terrorattacken mot WTC hade dollarturisterna från USA uteblivit och därför kunde vi få 50% rabatt. Det fanns en lägenhet kvar. –How much? -Only 116 USD/day. Det var långt över vår planerade budget där boendet enligt Kjell skulle var gratis, vi skulle ju bo hos någon av hans radiokompisar. Nåja, vi tittar väl på lägeneheten i alla fall, innan vi letar vidare.
Turtle Nest Inn visade sig vara ett helt underbart litet hotell med åtta toppmoderna lägenheter och ett fantasiskt värdpar som verkligen tog väl hand om sina gäster. Lägenheterna var tip top, utrustade med balkong med havsutsikt, ljudlös airconditioning, ett väl tilltaget kök med kyl och frys, kaffebryggare, mixer, mikrougn, massvis med porslin, skålar och annat husgeråd. Vardagsrummet var möblerat med sköna soffor, TV, video, satellit, telefon och t o m Internet! Dessutom ingick städning och diskning varje dag. Hotellet låg endast 20 meter från stranden. Det enda som möjligtvis var i vägen, var poolen och solterassen!
Senare under förmiddagen bar det iväg till radioklubben. Upp med riggarna och på med strömmen. –Wow! vilka signaler! 10 meter var vidöppet och det tog inte många minuter innan Ronnie svettades i sitt livs första ”riktiga” och förmodligen också ”värsta” SSB pile-up. Efter en stund tog han av sig hörlurarna och sa uppgivet: -Jag hör ingenting -Dom är inte kloka, alla ropar som galningar, dom slutar inte! Själv satsade jag på CW. –CQ EU. Jodå, det blev ett häftigt pile-up här också. Man förstår verkligen vilka problem de lokala amatörerna brottas med – att få lov att vara ifred för alla ”-Alfa Charlie -Alfa Charlie” … ”what is your QSL-information?”
Redan före avresan hade vi bestämt oss för att inte enbart köra radio, nej åker vi nu så här långt så ville vi se allt på ön, insupa atmosfären, prata med lokalbefolkningen, ta en öl eller två och allmänt koppla av och ha det bra. Fyra-fem timmars radio varje dag är en lagom mix. Det är väl också detta som är min definition av begreppet ”DX-semester”
Motsatsen till DX-semester kallas DX-pedition och är storfräsarnas sponsrade tillställningar som oftast går ut på att avverka maximalt antal QSO från en obefintlig ö långt ut i tjottahajti, sittande i ett varmt h-e, med brummande dieselgeneratorer, utan bekvämligheter, brist på mat, dålig sömn och kanske utan några kvalitativa minnen från resan, utöver pile-ups:en och tonvis med QSL-kort som måste besvaras. Nåja, jag måste i ärlighetens namn erkänna att regelrätta DX-peditioner säkert har sin tjusning och skänker många mycken glädje. Man kanske t o m själv halkar dit en dag – kanske bäst att vara tyst och inte sticka ut hakan allt för mycket.
Ronnie körde uteslutande SSB, mest på 10 och 15 m. Själv satsade jag primärt på 40 CW. Trots den låga sändareffekten, 100 W till en 2 elements Yagi gick det förvånandsvärt bra. Några korta CQ och man fick pile-up direkt.
Redan andra dagen hade vi funnit en behaglig dygnsrytm. Väckning kl 0659, på med badbyxorna. 07.00 ner för trappan, en 20 meters promenad förbi poolen och i plums i havet! Vattentemperaturen låg stadigt kring 28 grader och vilken känsla det var att ligga och flyta på rygg i soluppgången. Stranden var öde och inte en levande själ syntes så långt ögat kunde nå. Efter morgondoppet blev det frukost och obligatorisk läsning av The Police Report i Cayman Compass (den lokala morgontidningen) Sedan bar det i väg till klubbstationen och några timmars radiokörning.
Eftermiddagarna ägnades i huvudsak åt utflykter. Även om Grand Cayman är en ganska liten ö, c:a 10 x 30 km, så finns det mycket att upptäcka och studera. Längs hela kusten ligger lyxhus på löpande band. Det ena huset var häftigare än det andra, och vilket färgval sen. Ett hus var så udda, att vi var tvungna att stanna bilen och likt en flock energiska japanska turister håva upp kamerorna! Rosa fasad, rosa takpannor, rosa stensättning, rosa murar, grindar och brevlåda, en rosa bil på uppfarten, rosa växter och rosa gräs (plastgräs?) ja allt var rosa. Ronnie och jag skämtade om att ägarna förmodligen hade rosa hår också eller så var dom färgblinda. –Ja du milde vilket eldorado detta hade varit för en svensk stadsarkitekt!
Bodden Town var en trevlig liten håla. Utanför varje hus satt lokalbefolkningen och spelade spel, tittade på TV, mekade med sina bilar. Alla var overkligt vänliga, dom lyfte t o m på hatten och hälsade på oss. –Good evening Mr! -Good evening gentlemen! -Have a nice evening! Hade man försökt sig på något sådant hemma I Sverige, ja då hade man nog blivit inspärrad på livstid eller åtminståne stämplad som knäpp. Efter några dagars träning gick det allt bättre och till slut hade vi tagit seden dit vi kommit. Ganska trevligt påfund föresten.
I mitten av veckan blev alla hotellgästerna bjudna på terrace party vid poolen tillsammans med några av Alain och Marleine privata vänner. Var och en skulle ta med mat och dricka – ett äkta knytkalas alltså. Grillen kom igång och stämningen steg några 10-tal dB för varje vinflaska som tömdes. Vi som de första svenskarna på hotellet fick särskild uppmärksamhet, och otaliga ”skål” på den bredaste skånskan utbringades.
Det var en synnerligen intressant skara mäniskor att studera. Vi fick tillfälle att språka med öns åklagare, öns cigarrsmugglare nr 1 som smugglade förbjudna cigarrer från Cuba under täckmanteln T-shirts for tourists, öns chefsjurist i vattenfrågor som bara drack öl – mycket öl, Brian med fru och som drev en lönsam Internetsajt med 4 miljoner hits i månaden... –Big business…. Ett ungt par från USA som firade smekmånad och satsat si så där 25000 dollar på det äventyret plus några andra, udda figurer som vi aldig blev riktigt kloka på vem de var, och så vi skåningar förstås, Ronnie och jag som kände oss udda på vårt sätt i detta sällskap.
-Själv sitter jag och här småfryser och kan inte låta bli att drömma om nästa resa…. till värmen.
|
