Först några ord om mig och varför jag skriver detta. Som släktforskare har jag förstått värdet av att levande människor delar med sig information om sin barndomstrakt, sådant som inte står att läsa i böcker. Eftersom jag inte är med i någon hembygdsförening för Hidinge (numera Lekebergs kommun) får detta utgöra mitt forum.

Byns namn Rastorp är troligen bildat av ett mansnamn, tre fjärdedelar av alla torpnamn har ett mansnamn som förled och i närheten ligger Mårtenstorp. År 1528 skrevs formen Raffualstorp, en variant av mansnamnet Rafael (ärkeängeln). En annan, men mindre trolig, tänkbar tolkning är Ras= "sluttning mot strömdrag", dvs Garphytteån. Torp kallades på medeltiden en nybyggd gård på byns utmarker och den betydelsen ska inte förväxlas med ett enkelt torp som uppfördes på en gårds ägor för att härbärgera kontrakterad arbetskraft, "torpare".

Mina morföräldrar Löfgren ägde hemmanet Rastorp 1:5 mellan 1935 och 1950, 1/24 mantal med två tunnland åker och sex tunnland skog, två hästar, två kor, en gris, några höns och en katt. Rastorp 1:5 tillkom 1919 som en utbrytning från Rastorp 1 (1/4 mantal) och föregående ägare var muraren Karl Johan Hiding med familj. Telefonnumret var lätt att minnas, 158, och med några varv på veven fick man svar från telefonisten i Hidingebro. Gården blev sommarbostad 1950 för Emil Bengtsson från Örebro. Nuvarande bostadshus är från 1932 men jag har spårat fastighetens historia bakåt till 1863, då Jonas Jonsson (f. 1826) med familj flyttade in. Numera är bostadshuset om- och tillbyggt och används som permanentbostad.

Rastorp 1:5 1945	Frida (f. 1877) och Arvid (f. 1882) Löfgren 1945
Kära ägodelar, att sälja smör utgjorde en liten men pålitlig inkomstkälla.	Hästen Jonas drar maten. Foton troligen från 1938.
"Lilla Rastorp" som fritidshus år 1958. Bostadshuset är tillbyggt och ladugården är ersatt av ny byggnad, men f.d. beteshagen bakom hölls fortfarande öppen.

Den nya Karlskogavägen, sträckan mellan Lanna och Lekhyttan som anlades på 1940-talet, skar av en del av ägorna och jag minns hur den senare försågs med armerad betong. Rastorps sandtag levererade materialet till den betong som göts i rutor, omgärdade med asfaltsträngar som fick det att dunka om bilhjulen när man körde över dem. Mina föräldrar som bodde i Örebro med mig hyrde en liten stuga i närheten, eftersom min mor ibland behövde hjälpa sina föräldrar med sysslorna på gården. Under mina första två levnadsår var det den så kallade Lillstugan, belägen alldeles vid Karlskogavägen som då var belagd med oljegrus och där jag lärde mig cykla på två hjul. Mina föräldrar sålde läskedrycker till varma och törstiga cyklister som hade kämpat i uppförsbacken. Grusvägen mot kyrkan stupade brant ned mot den nya riksvägen, det var långt senare som den nuvarande kröken för bättre plankorsning tillkom. Om stugan var för liten eller låg för nära vägen vet jag inte, men föräldrarna hyrde i alla fall ett annat ställe från och med mitt tredje år. Jag tror att huset har funnits i minst 120 år.

Den numera tillbyggda "Lillstugan" vid vägen år 2016.

Det andra torpet hette Vallmo, byggt på 1770-talet, och var lillstugan nedanför det större hus som torde ha byggts ca nittio år senare. Hyran var etthundra kronor om året, inklusive el. Lilltorpet revs på 1980-talet, men det större huset är tillbyggt och används idag som permanentbostad. Från år 1952 och till ca 1990 var det enbart sommarbostad.

Den lilla stugan var som ett soldattorp, lågt med två fönster, med invändig takhöjd som tvingade min far och mig att gå med böjt huvud. Dörrkarmen var ännu lägre och åtskilliga var de gånger när jag slog huvudet i den. Huset bestod av förstuga, ett litet rum med tidigare öppen eldstad och med ett smalt fönster på gaveln samt ett större rum som hade försetts med vedspis och fungerade som kombinerat kök och allrum. Allt som allt kan det ha varit 30 kvm. Det var rödfärgat med vita knutar och vit veranda mot väster, med utsikt över åkern. Nedanför en liten slänt vid norra gaveln låg ett litet grönsaks- och potatisland.

Det nyare huset hade större kök och rum samt övervåning. Där fanns i köket en pump för rinnande kallvatten som togs från en grävd källa i närheten. Jag minns när slagrutemannen kom och letade ut källådern med sin klyka. Jag var väl i sexårsåldern då och han lät mig hålla i ena klykpinnen medan han höll min andra hand med sin lediga hand. Slagrutan vreds nedåt så kraftigt att jag inte kunde hålla emot och där grävde folk den nya brunnen. Om det var slagrutemannen som själv tvingade ned klykan vet jag förstås inte.
På "Torpet" tillbringade jag min barndoms somrar och när jag blev tonåring bodde jag även under årets övriga skollovsveckor där, vände på dygnet, läste gamla veckotidningar och lyssnade på utländska radiostationer.

Vallmo lilla torp ca 1955. Min far på verandan.	Fr. v. Karl Vinkvist, min mor Anna, närmast kameran Frida och Arvid Löfgren, i mitten Elisabet Larsson, övriga personer Gustav Johansson med hustru Frida och Ernst Nilsson. Cirka 1954 vid Vallmo.

På den närbelägna bondgården fanns två nordsvenska hästar, sju mjölkkor och kvigor, ett par kalvar, grisar, får och höns. Där köpte vi mjölk och jag hade förmånen att få åka på hölass dit och prova på att veva handdriven separator. Under en hög gran fanns ishögen, isolerad med sågspån efter att blocken hade sågats ur Garphytteån. På en inhägnad bit mark vid huvudgården ligger det vitrappade f.d. "Bönhuset", Rastorps missionshus från 1921 med helnykteristen Gustaf Johansson på Rastorp 1 som värd och vaktmästare. Det ägdes i början av föreningen "Förgätmigej". Som jag minns det användes det ganska sällan, några gånger per sommar. Det hyrdes så småningom ut till sommarbostad och 1994 såldes det och byggdes om till en moderniserad permanentbostad.

"Bönhuset" Rastorp 1:7 år 2007	Bostadshuset Rastorp 1, år 2007

Bondgården drevs av Ernst Nilsson (1895-1964), hans syster Frida (1892-1953) och svågern Gustaf Johansson (1887-1961). Gården finns med även i de äldsta kyrkböckerna, dvs på 1600-talet, och benämndes frälsegård. År 1901 var det en greve Kalling på Myrö som uppbar räntan (fastighetsskatten) från den, men år 1910 förefaller gården vara friköpt. Att döma av kyrkböckerna verkar de nuvarande husen ha stått klara år 1845 då Nils Larsson med familj tillträdde. Han var Ernsts och Fridas farfars far. I slutet av 1600-talet var 1/4 mantal den minsta tillåtna gårdsstorleken eftersom den måste vara stor nog att kunna beskattas, men från 1827 hade utökad odlingsmark och bättre odlingsmetoder gjort att även en sådan begränsad storlek tillät hemmansklyvning i samband med arvsskifte. Efter år 1881 rådde fri hemmansklyvning.

Hemmansägaren Ernst som var född på gården var ogift och bodde ensam i undantagsstugan, medan huvudbyggnaden användes av Gustaf och hans familj. Ernst och Gustaf arbetade alltid tillsammans, de brukade bland annat åkern vid Vallmo omväxlande till fodersäd och vall, och jag minns den hästdragna slåttermaskinen, släpräfsan och uppsättandet av hässjorna. Under mina första år odlades rovor på åkern. Även marken söder om infartsvägen till Vallmo utgjorde åker och hö bärgades vid Skogsängen (=Ängalund). I början av 1950-talet, efter att dottern Barbro hade gift sig och flyttat hemifrån, bodde på gården den unga finska flickan Aune, som jag antar var anställd som hjälpreda.

Några motorfordon fanns inte hos de bofasta i byn, det var cykel som gällde till lanthandeln. Bondgården hade varken traktor eller skördetröska, kanske det kom något mobilt tröskverk men det såg jag aldrig, däremot såg jag hur man med elmotordriven fläkt och plåttunnel blåste höet upp på höskullen. Mjölkmaskin installerades i mitten av 1950-talet.

På Vallmo bodde den ogifta Hanna Vinkvist (f. 1862) till sin död sommaren 1952, då 90 år gammal. Fastigheten hade hon ärvt efter föräldrarna. Hon blev glad över att få sällskap när vi kom på veckosluten, det var av henne mina föräldrar hyrde lilltorpet och min mor skötte om henne i livets slutskede. Hur hon klarade sig själv förstår jag inte. Visserligen kom matbussen, den rullande livsmedelsbutiken, till byn en gång i veckan, men hur ordnade hon med ved och hur tog hon sig fram i djup snö på vintern? Kanske Gustav Karlsson hjälpte henne. Telefon fanns inte. Elektricitet fanns, inte tillräckligt för spis eller elvärme förstås, men belysning och radio räckte det till. Dammsugare och elstrykjärn var inte att tänka på.

Mor Anna, Hanna och jag framför den blommande häggen, ca 1951

Hennes skyddsling Karl Vinkvist (f.d. fosterbarn i föräldrahemmet) var född 1890, bodde i Stockholm med familj och kom i fortsättningen till Vallmo på somrarna, i min barndom ofta med hustrun Annie (1893-1987) och sonen Lars (1923-1962). Kalle var känd i hela socknen som ett original, lite "knepig", han åkte runt i bygden på sin cykel och passade på att knacka på dörren när det var matdags. Där stod han vid dörren och sade: "Hrrmm, inte ska väl jag komma och störa om det ska ätas." Ofta blev det som han hade räknat ut, att han fick sig en matbit. Jag har forskat efter hans föräldrar men inte hittat mer än ogifta modern Emma Christina Andersdotter från Snavlunda. Som barn hette han Karlsson och blev fosterson hos Hannas föräldrar som enligt husförhörsboken 1891-95 bodde vid "Hidingebys ägor, Säbylunds", vilket var Vallmo. Han ärvde Vallmo 1952 och dog 1969. Den lilla torpstugan har jag i husförhörsböckerna spårat tillbaka till 1775, det benämndes (före "Säbylunds" som är herrgård nära Kumla) som "Öster Norrgårdens Allmänningstorpet" (Ö. Norrgården i nuvarande Fjugesta) och det var där torparen huserade. En torpare disponerade sin bostad mot 80-100 dagsverken per år åt ägaren.

Det större huset verkar ha stått klart 1860. Kanske finns ett samband med laga skifte som genomfördes i mitten av 1800-talet då torp som stod olämpligt till på den nytilldelade jorden kunde flyttas om de var i gott skick. Huset var arbetarbostad och där bodde då arbetskarlen Gustaf Winqvist med hustru Maja-Lotta Larsdotter och fyra barn. Torparsystemet, att brukningsrätten ersattes med dagsverken, förbjöds 1943 men detta ställe friköptes redan mellan 1920 och 1930, troligen 1924. År 1930 var Hanna Winqvist ägare och bodde med äldre brodern Karl August i det större huset medan systern Tilda Augusta (1858-1937, gift Holmström) bodde med maken Frans Johan Holmström (1843-1940) i den lilla stugan.

Vallmo större hus 1988.	Gustav Karlsson i Norrhult. Årtal ej angivet.

Till Vallmo hörde, förutom en jordkällare, en ladugård med bås för två kor, en kalvkätte och en stia. Den ingick i en länga med höskulle, halmförråd, vagnskjul, vedbod för det lilla huset och torrdass. Det större huset hade egen vedbod. Förmodligen upphörde verksamheten där i början av 1940-talet, jag minns att gödselstacken var kvar när mina föräldrar kom dit 1947. Nu är allt ersatt av modern ekonomibyggnad. Nära Vallmo ligger fastigheten Norrhult, också f.d. jordtorp under Lövåsen, och där bodde ungkarlen Gustav Karlsson ensam sedan föräldrarna hade dött. Han kom på sommarens lördagkvällar till min far och de satt på torpverandan och drack brännvin. Han var också i mina ögon något av ett original, föga språksam och illa sedd av min mor som ogillade supandet. "Karl Johans Gustav" (1893-1972) växte upp granne med Kalle Vinkvist, de kände alltså varandra sedan barnaåren och var nästan jämngamla. En enda gång var jag inne i hans hus, då bjöd han mig på älgkött vilket jag aldrig hade smakat tidigare.

Norrhult verkar ha stått klart år 1869 då Gustavs farfar, torparen August Carlsson f. 1845 flyttade in. Han var son till torparen på Vallmo, Carl August Andersson f. 1818. Arealen angavs år 1901 till 68 ar (=0,68 hektar) mark och 60 kvm boarea, husen blev under de närmaste åren friköpta men stod på ofri grund och marken köptes tydligen från Säbylund först år 1924. Hans son stenarbetaren Karl Johan Karlsson (f. 1869) med hustru och sex barn tog över år 1929.

Den historiska häradskartan från mitten av 1800-talet på Lantmäteriets webbplats visar på ett blygsamt stycke åker vid Vallmo, som då var jordtorp under Lövåsen. När jag var barn var det uppodlade området minst tre gånger större, men numera är nästan allt bevuxet med skog. Den dåvarande skogen är däremot i stor utsträckning avverkad. Verkligheten stämmer inte med den karta som alltjämt finns i mitt huvud.

Rastorp 1:6 år 2016	Rastorp 1:2 år 2016

Två andra permanentbostadshus fanns i byn. I det som låg närmast mina morföräldrar, Rastorp 1:6 uppfört 1863 och med Carl Brogren som första ägare, fanns trädgårdsmästaren Erik Larsson (1900-1977) med hustru Karin (1899-1978) och barn, en smal man med vita, buskiga ögonbryn som lät mig följa med in i växthuset och se gurkorna. Dottern Märta bodde i huset fram till början av 2000-talet. Fastigheten var ursprungligen åsatt 1/24 mantal men efter 1876 skedde en ombildning till 3/192, dvs 1/64 mantal.

I det andra huset, Rastorp 1:2 beläget nedanför riksvägen, bodde den ogifta Elisabet Larsson (1898-1984). Jag minns henne som en vänlig kvinna som ensam skötte sitt efter föräldrarna ärvda hemman med djur i ladugården. Hennes mor Anna Nilsdotter f. 1864 och gift med Lars Fredrik Pettersson hade år 1911 ärvt den avstyckade marken efter fadern Nils Erik Nilsson, Rastorps ägare. Elisabets marker gränsade till Garphytteån, där fanns en brygga vid vilken min fars eka låg förtöjd. Omkring 1950 fanns det gäddor, abborrar och kräftor i ån, ja till och med ål fick vi upp, men vattnet förorenades och fisket dog ut. Man skyllde på utsläpp från Garphyttan.

År 1966 var den sista sommar som jag vistades i torpet. När Vallmo strax därefter fick ny ägare köpte mina föräldrar en liten stuga på 15 kvadratmeter som placerades på mark som hade avstyckats i samband med att morföräldrarna sålde sitt hemman. Där, vid f. d. E18, hade de sitt fritidsställe där de odlade och hade potatiskällare. Rastorp ligger på en rullstensås och den sandrika jorden är perfekt för potatisodling, hela slänten mot riksvägen utnyttjades förr för sådan. Efter min mors död sålde jag marken år 2003 till Vallmos dåvarande ägare som har sålt den vidare för användning till sandtag. Därför är ett stort stycke f.d. åker bortgrävd, återstoden på sluttningen är trädbevuxen och kolonistugan övergiven och dold av sly.

15 kvadratmeter år 2002

När jag återvänder till barndomstrakterna känner jag att det är där jag har en del av mina rötter. Jag minns skogsstigarna med sina svampställen, hur jag rodde ekan på Garphytteån där min far fiskade och lade långrev, morfars grustag där jag lekte, fåren och hästarna som jag matade med knäckebröd, den långa vägen till lanthandeln vid kyrkan, älgarna vid skogsbrynet, innanfönstren med vadd och klisterremsor, hur jag lärde mig skjuta med salongsgevär, vevgrammofonens stenkakor med "Nidälven" och "Ordning på torpet", sommarstugorna där mina tonårskompisar bodde och hur vi for fram på våra mopeder under ljusa sommarkvällar. Jag minns när främmande män kom med en T-Ford, pallade upp den, lade en rem runt kardanaxeln och körde en sågklinga tills kylarvattnet började koka. Jag minns också sprakandet i vedspisen, spritköket, fotogenkaminen, vattenhinken i förstugan och hur fullständigt mörkret var under mulna vinternätter mitt inne i skogen.

Sämre minnen kan ett stadsbarn ha.

Lennart Nilsson

E-post: lennon (a) bahnhof.se

Inlagt 2006, kompletterat 2007, 2009 och 2016.