Rörbestyckad ljudteknik från 1950-talet
Mitt "opus 1" från sent 1950-tal med EL84 i push-pull och separat förförstärkare med tonkontroller finns inte kvar. Mitt rörbestyckade bygge från 2019 fungerar men saknar alltjämt kåpa och bottenplåt. Ursprunget var en hembyggd förstärkare från 1951 avsedd för både drivning av en graverdosa för 78-varvare och avspelning av sådana skivor. Där satt två 6V6 i push-pull för 8 W, jag behöll chassiet med utgångstransformatorn och den graverade panelen med grön hammarlack och byggde om med tidstypisk design. Två 6L6G ger 15 W uteffekt, frekvensområdet är 20 Hz-15 kHz vid -1 dB och motkopplingsfaktorn 6. Två 6SL7GT utgör tonkontrollsteg och fasvändare, likriktaren innehåller kiseldioder, zenerdioder och stabilisatorrör. De tre ingångarna har varsin nivåkontroll, mikrofonkontakten täcker nu bara ett hål men ledig rörhållare finns för förstärkning. Grammofoningången är avsedd för kristall- eller keramisk pickup utan frekvenskorrigering. Chassi.
Denna förförstärkare från andra halvan av 1950-talet är ett prydligt hembygge men inte mitt, jag betalade 40 kr för det på auktion. Det innehåller tre dubbeltrioder och likriktare med selenbryggor för anod- och glödspänning, bygget är sannolikt utfört efter artikel i Radio & Television eller en bok av Jan Bellander. På fronten bakom plexiglas är tonkontrollerna märkta med dB relativt 1 kHz och volymkontrollen som saknar uttag för styrkeberoende tonkompensation är kompletterad med en separat omkopplare för sådan. För grammofonavspelning finns omkopplingsbara filter för motorbuller och skivbrus samt val av frekvenskompensering för de olika standarder som skivbolagen hade före 1960-talet. Ljudentusiasten hade nog märkt skivkonvoluten beroende på bolag och årtal. Framfötterna innehåller indikeringslampor, på baksidan har varje ingång egen nivåkontroll. Chassi. Baksida.
Frekvenskompensation för grammofonskivor är ett kapitel för sig. Redan från början graverades 78-varvs lackskivor med frekvenser under 250 Hz dämpade utefter en fallande kurva ned till 20 Hz, dels för att bastoner har sådan styrka jämfört med högre frekvenser att de tar större spårbredd och därmed minskar speltiden och dels för att graververket i sig ger större sidosvängningar vid låga frekvenser. Vid avspelning måste motsvarande bashöjning ske i förstärkaren för balanserat ljud. Basreduceringen blev därefter kraftigare och startade vid 500 Hz och under 1940- och 1950-talen skedde även diskanthöjning vid gravering, engelska Columbia, HMV, Sonora, Polydor och Metronome följde den standarden. Frekvenskorrektionen vid avspelning minskade även skivbruset. När mikrospårsskivor på vinyl kom skedde även på sådana bassänkning och diskanthöjning, men skivbolagen tillämpade lite olika kurvformer. Engelska Decca använde normen "ffrr" på alla sina skivor, engelska Columbia hade sin norm för mikrospårsskivor medan amerikanska Decca, EMI, HMV, Deutsche Grammophon och Philips följde normen "AES" för sina vinylskivor. Den standard som kallas RIAA etablerades globalt omkring år 1960 och innebär att de lägsta bastonerna reduceras till en tiondel och de högsta diskanttonerna är tio gånger starkare relativt 1 kHz vid gravering. Skillnaderna mellan mikrospårsnormerna är inte större än att de kan hanteras med ordinarie tonkontroller såvida man inte är ortodox audiofil, däremot är det motiverat att ha ett separat läge för gamla 78-varvare. Frekvenskompensering behövs med pickuper som har rak frekvenskarakteristik, kristallpickuper och keramiska pickuper ger fallande utspänning med stigande frekvens och har därmed en viss egen frekvenskompensering men inte tillräckligt stor.
